Dagens Nyheter – 2 november 1870, sida 1

SN a see re Tysklands grannar de, som vid den inbördes samfärdseln hafva minsta skäl att rädas för någon besmittelse af specielt tysk nationalitet och de, som erbjuda de minst svaga punkterna för en preussisk eröfrares anfall. Våra ideela såväl som materiela gränsor äro naturliga och skarpt uppdragna mot den tillväxande stormakten; vi hafva intet hemtyskeri i vårt inre och intet halftyskeri på våra gränser; vi äro väl temligen blottade på utanverk, men vi hafva också inga falska positioner att skydda, inga halfsvenska landsträckor att mot Tyskland behålla. Vi äro genom vårt läge, såväl som genom vår historia helgjutna stater. En förmån, som i dessa tider icke nog högt kan uppskattas, men som också för oss innebär en stark maning att åtminstone icke på konstlad väg låta åstadkommas, hvad sjelfva vår ställning icke kan ingifva — misstro och motvilja mot landet söder om Östersjön. Också måste det, i sanning, för den, som tänker sig endast ett årtionde tillbaka, förefalla hardt nära som ett underverk, att en sådan stämning mot Tyskland som den nu ofta uttalade kunnat få insteg hos vårt folk. Fiendtlighet mot Tyskland skulle af våra bildade klasser för några år sedan hafva betraktats nästan som en orimlighet; och den stora massa, hvars politiska system hufvuadsakligen bygges på den fosterländska traditionen, har deruti ännu mindre kunnat finna något frö till förbittring mot detta lånd. Det är snart tre och ett halft århundrade sedan i Sverige hördes något rop af nationalhat mot tyskar, och detta gällde då blott några öfvermodiga krämare; det behöfdes ej mer än en eller två generationers handelsfrihet för attutplåna detsamma. I stället hafva vi sedan med Tyskland haft stora historiska minnen gemensamma, de krigiska bragdernas och de ideela segrarnes minnen; vår störste konung förskaffade sig ära och välsignelse bland Tysklands folk, och från Tysklånd fick Sverige sedan en fursteätt, hvars minne det aldrig förglömmer. För öfrigt går ju genom hela vår kultur i ordets vidsträcktaste bemärkelse en frändskap med Tysklands, som är just jemt upp så stor den kan vara, utan att röja. något ofritt beroende. Sjelfständig ända från de tider, som knappast någon saga känner, har vår folkstam hållit sin utveckling jemnlöpande med Tysklands utan att intrassla sig med denna; sjelfständig, i skapande kraft, har den knappast ett ögonblick känt något behof att misstro eller rädas för de insatser i hela Europas andeliga lif, som kommit från Luthers och Goethes folk. Öfverallt träder ju för öfrigt till möte denna slägtskap, mot hvilken man icke behöfver inlägga några protester för att visa sin sjelfständighet — i vanor och i seder, i hemlifvets former och i samhällsskickets grundlynne, Till och med våra ekonomiska intressen äro nära förbundna ied Tysklands, och likväl icke längre . på sådant sätt, att någon kan komma med tal om värt beroende; som bekant äro Sveriges börser för längesedan i den mest obehindrade beröring med England och Frånkrike, likasom vår export och import på dessa länder redan äro betydligt mycket störro än på Nordtyskland. Med ett ord — vi skulle förneka vår forntid, vi skulle förneka vår egen natur, vi skulle rent af handla i lättsinne, om vi nu skulle låta ikläda oss samma harnesk af oförsonligt hat mot Tysk