Dagens Nyheter – 1 november 1870, sida 2

närvarande förfall. Han såg sina medborgare förtryckas af patricierna, plundras af röfvare, samt totalt sakna det lilla skydd, som päfliga hofvets närvaro förut förlänat dem, sedan Clemens V, en fransman, föreåragit yppigheten och det makliga lugnet i Avignon framför Roms stormiga prakt. Och så intogs han af sorg öfver den eviga stadens öde, och han kunde ej afhålla sig från att utropa: CHvar äro de gamle, store romarne? Hvar är deras omutliga rättvisa? Skall jag någonsin få upplefva sådana tider som dem, under hvilka de florerade? Med allt skäl gingo dylika utrop från hans vältaliga läppar, ty Rom var under Rienzis ungdom en färpgelsehåla och ett slagtarhus. Allt slags otukt och ondska herrskade; der fanns ingen rättvisa och ingen myndighet. En och hvar hotades af ruin; och man hade intet--botemedel för det olyckliga tillståndet, emedan man icke hade någon lag. En yngre bror till Rienzi blef dödad på gatan, men förgäfves yrkade han på mördarens bestraffning. Hans enskilda sorg kom nu till samt ökade hans harm öfver samhällets närvarande förnedring och hans vördnad för den ärofulla forntiden. Han längtade att få hämnas sin broders blod och att få höja Rom till dess förra imponerande ståndpunkt. Han kände inom sig något af den gamla romerska andan som satte hans hjerta i lifligare rörelse. Måhända såg han med snillets öga, att hans fosterlands öde var fästadt vid hans eget. Han såg framför sig purpurn och spiran, men han märkte icke den bredvid liggande afgrunden. Rienzi3 egentliga bana börjades då han redan uppnått en mognare ålder. Hans utseende beskrifves såsom mycket allvarligt och majestätiskt. Hans mörkbruna hår var rikt och lockigt, hans panna på en gång hög och bred. Allt i hans ansigte påminde om den romerska typen. För öfrigt utmärkte hos honom — likasom hos Napoleon, Cesar och flera andra till makten komna män — de markerade dragen, sär-. deles den korta, orörliga öfverläppen en öfverraskande själsstyrka och fasthet i viljan. Han var af en mer än vanlig längd och i hela hans väsende förefanps något mäjestätiskt. Dels genom indirekt bistånd af de påfliga tjenstemännen, som önskade ordningens återställande i den heliga staden, dels äfven genom det inflytande på det lägre folket, som hans rykte för att vara snillrik, vältalig och frihetsälskande förskaffat honom, lyckades det honom att åvägabringa ett uppror, hvarigenom romerska adelns makt störtades. Han samlade omkring sig en skara af trogna anhängare; han sammankallade ett slags folkrepresentation; han inrättade nya domstolar och -organigerade ett militäriskt polissystem, tack vare hvilket stråtröfveriet m. m, bannlystes ur de romerska staterna. Vald till romersk folktribun, utvecklade han en mer än kunglig ståt, emedan han väl kände hvilket inflytande den yttre prakten utöfvar på söderns barn, Derefter dref han adeln från Rom och tvang de i stadens grannskap boende patricierna att svärja det de skulle upprätthålla sakernas nya ordning, Roms goda statsskick, som han behagade kalla den liberala despotism han infört. Denna märkvärdiga händelse inträffade den 20 maj 1347. ; Rienzi hade tillbragt den första delen af natten under högtidlig andaktsöfning ; ty han lifvades af.en entusiasm, hvilande på och gränsande till vidskepelse. Derefter, kl. 12, skallade trumpeterna genom Roms gator; och alla tappra medborgare kallades af Cola di Rienzi att infinna sig vid San Angelo-kyrkan. Be här huru detta tillgick: Hastigt och likasom genom ett trollslag såg man menniskohopar uppstå i alla gathörn; de rörde sig framåt, men jiakttogo derunder den största möjliga tystnad. En ryttare äskade ljud och förkunnade för fo ket med hög röst: Vänner och romare! i morgon vid daggryningen må hvar man befinna sig obeväpnad utanför kyrkan S:c Angelo. Cola di Rienzi sammankallar romarne för att införa en bättre