Dagens Nyheter – 1 november 1870, sida 2

sakernas ordning i staden.4 Ett rop som tycktes skaka de sju kullarnes grundvalar dånade till svar på denna korta uppmaning. Ryttaren red förut och hopen följde efter. Så börjades revolutionen. En högst märkvärdig förändring åstadkoms hastigt, så snart denne opartiske man, som hvarken fruktade particiernas vrede eller pöbelns lättsinne, fått makten i sina händer. Aldrig ha verkningarne af en energisk andes inflytelse skyndsammare trädt i dagen. I en röfvarekula gjorde sig i en hast ett lägers eller ett klosters disciplin gällande. Historieskrifvaren säger: Nu började skogarne glädja sig öfyer att de icke längre voro hemsökta.af röfvare; oxarne begynte draga plogen; pilgrimerna besökte helgedomarne ; allmänna landsvägarne och värdshusen fylldes åter af resande; handel, öfverflöd och godt förtroende återställdes; och en börs, full af guld, kunde, utan fara för att bli bortstulen, läggas midt på gatan. Men innehafvandet af en makt som icke står under någon kontroll berusar menniskan. BRienzis glödande sinne, hans naturliga entusiasm, hans lätt uppdrifna inbillningskraft förledde honom till excesser, hvilka ej ens en despot, född till att herrska, skulle ha tillåtit gig. I kyrkan St. Johannes lateranus dopkapell förvaras ännu ett kärl eler rättare ett badkar, af grön basalt, i hvilket Konstantin den store säges ha blifvit döpt, då han öfvergick till kristendomen. Efter att Ha mottagit riddarevärdighetens insignier, badade Rienzi den 1 augusti i detta kärl, som af hopen ansågs särdeles heligt. Dagen derefter höll han inför en stor folksamling ett tal, hvari han förklarade hvarje stad, rike och folk i Italien för fria, utropade Rom till verldens hufvudstad samt stämde påfven Ciemens VI och Tysklands furstar inför sig. Derefter kröntes han med den helige andes sju kronor, hvilka, enligt hans eget yttrande, voro yttre tecken af de stora gåfvor, Herren honom gifvit. Men han hade tändt en låga som han ej förmådde hvarken styra eller släcka. Han hade retat patricierna emot sig, framkallat folkets afsmak och kyrkans afund. Påfven lyste honomi bann; hans soldater öfvergåfvo honom; och efter sju månaders glans och makt måste han i slutet af december fly från Rom. Han blef dock snart tillfångatagen af påfliga soldater och förd till Avignon, der han under flera år dvaldes i fängelse. Men makten af hans narin var ännu ej förlorad. Då de gamla lidandena förnyades, började folket sakna sin store tribuns stränga, men rättvisa styrelse. Med tiden förgick minnet af hans extravaganser, och man erinrade sig endast den vise statsmannen och varmefolkvänner. Innocentius VI, som nu satt på den påfliga tronen i Avignon och gerna ville återupprätta det påfliga väldet i Rom, beslöt draga fördel af den återuppvaknade -känslan för Rienzi; han släppte honom ur fängelset, samtalade med honom, gaf horor en vidsträckt fullmakt och skickade i om med tteln senator af Rom4 år 1353, jemte kardinalen Gil de Albornoz, emot de upproriske patricierna. Romarne mottogo honom med glädje. De uppförde triumfbågar, och då han intågade i staden, helsades han med tusende fäåggor och välkomnande lefverop. Likasom genom ett trollslag sprungo lag och ordning upp ur upprorets aska, och ännu en gång regerades Rom med visdom. Men senatorn saknade tribuncens kraft och majestät. Olyckan kade förhärdat hans hjerta och förbittrat hans sinne. Folket å sin sida öfvergick snart från den. föga -eftertänksamma glädjens yrsel till den oförtjenta bitterhetens harm. Skatter lades på dem — på denn, Roms frie män, som hade med ett sådant jubel mottagit Rienzi! Deras missnöje underblåstes skickligt af patriciernas agenter och ökades ännu. mera genom -stränga åtgärder, dem -Rienzi måste vidtaga. Den 8 oktober 1354 reste de sig emot honom, belägrade Capitolium, öfvermannade hans vakt AAL AUT ). JA LEIp.a 00 JT. OQO AA PAR