Dagens Nyheter – 21 oktober 1870, sida 1

— Tala du, Palo, sade fru Katarina och tog plats vid fönstret. — Bista gången vi afhandlade detta ämne, sade Palo och kastade en pröfvande blick på Näsijärvis vattenspegel, tror jag vi talade om våra uråldriga förfäders tankar om deras gudars hemvist. Naturligtvisförlades det till den plats, som mest öfverensstämde med deras sinnelag. Jag har förut icke talat om Kipumäki, som betyder plågobacken. Detta ställe ligger vid Kemi elf. Far omtalade att han en gång som adertonårig pojke varit der. De sågo icke annat än en hög kulle utan träd, men huru det såg ut på spetsen visste han icke att omtala, ty folket i trakten varnade honom och farfar för att gå upp, emedan en ung, stark bonde några år förut varit så djerf, att han gått upp dit. Men från den stunden hade han icke heller någon helsodag, ty han lär hafva omtalat huru det såg ut på spetsen af Kipumäki. — Nå, hur såg der ut, frågade Alphild och lutade sig intill gubben, — Jag vet inte om jag törs säga det, ty. — Inga barnsligheter, Palo, afbröt fru Katarina allvarligt, du förstår väl att det endast är sagor, du berättar. — Kan väl vara, mumlade Palo för sig sjelf, men det bådar intet godt, om man uppenbarar gudarnes hemlighet. — Idel skrock, svarade fru Katarina tvärt, visa att du sätter dig öfver sådant,