Dagens Nyheter – 19 oktober 1870, sida 2

förbannade sonen åter stiga in och buga sig bredvid den rasande fadren, eller liket att stiga upp och göra sin reverens, medan likbärarne göra sig redo att under gråterskornas skri bära det till grafven? — Vår förtjusning har ofta ingen gräns, ingen sans, då vi midt i en ensemble eller en aria, under några mellantakter i orkestern, eller medan sångerskan hemtar andan, störa orkestern och den sjungande med våra applåder, som öfverrösta musiken och den ena eller andra parten bedöfvad riskerar att icke falla in på rätt takt och i följd deraf hela musikstycket hotar gå sönder. Det vore ej ur vägen om teaterstyrelsen utfärdade ett anslag för den gerna tillmötesgående publiken om skadan häraf och önskan om att applåder ej måtte ega rum förr än efter slutadt nummer och inropning ej förr än efter aktslut. Ett annat för oss högst egendomligt fel är, att vi, trots vår aktning för teatern, könsertsalongen och våra artister, ej i tid begifva oss på våra respektive plåtser, utan störande midt i en akt eller midt under ett konsertnummer slå i dörrarne; hjelpte af vårdslösa vaktmästare, och tränga oss in till våra platser, tvingande ett andäktigt auditorium af herrar och damer att resa sig för att ge oss tillfälle tränga oss fram och på detta säit störa både de exeqverande och ähörarne. På samma sätt förfara vi, när det lider mot slutet af ett spektakel eller en konsert; då vilja alla skynda för att hinna till korridorerna och hemta sina ytterplagg, och finaler sf operor och symfonier gå för de sansade till hälften förlorade. På några ställen i utlandet stängas dörrarne, så att ingen, efter i tid gifven signal, slipper in då nummer eller akt är börjad. Eit påbud i denna riktaing skulle visst ej illa upptagas af vår konstälskande publik, så mycket hellre som flertalet af dem som störa utgöres af damer af den samhällsställning, som på utlandets teatrar ej drista eller få intaga hvilken plats de behaga. I vårt frisinnade sambhille skall ingen hindra dem pjuta af ett ädelt nöje, men störande böra de ej få uppträda. Visserligen bidraga lokala förhållanden hos 033 att göra publiken i dylika fall mer ursäktlig än annorstädes, ty trängre lokaler och korridorer än vi 1 Stockholms teatrar och konsertsalonger hå, finnas ej i något annat land. Det är fara värdt att ofta aldrig få sioa öfverplagg, och vid eldsvåda är det knappt tänkbart att ej någon olycka skall inträffa. Under en mellanakt är det tystare i salongen hos oss än annorstädes. Det är nästan så godt som tråkigt. Då skadar ej att väsnas litet. Hvilket lif, hvilket prat i em italiensk eller fransk teatersalong sedan ridån fallit! Då tecknet till aktens början gifves, blir liksom genom ett trollslag åter tyst och ingen vågar, med risk af att bli visad på dörren, störa de spelaude eller åhörarne. Ju mer publiken genom egen håg verkar i den sansade bifallsyttringens som ock i i ordningens riktning, ju snarare skola vi uppnå ett efterlängtadt och genom egen smak och urskilning sjelfordnande system. Vi se hos vårt brödrafolk, norrmännen, ett varmt, ja passioneradt deltagande för allt som rör teatern. Der applåderas Ibsens De ungas förbund af ett parti, ett annat hvisslar, man går kanske till ytterligheter, näfvarne knytas; men det är alldeles icke farligt: det är den starka, utpräglade opinionsyttringeu som ger luft åt sina känslor och intressen, En hop skriar ve och förbannelse öfver teaterns sceniska direktör, ett parti vill ersätta honom genom Björnstjerue Björnson, ett annat genom Ibsen. FTidningarne följa samma rörelser med lika utpräglade passioner. Det är någontiog friskt och sundt i detta, som tyder på för saken verkligt brinnande intresse. Om slutligen vår publik, i stället för att endast en kort tid svärma för allt nytt, vänjde sig vid litet mera uthållighet, skulle teaträrne längre kunna påräkna dess stadigvarande intresse för det verkligt goda äfven I dramatiskt hänseende. Talpjeser,i och för sig ej egande väckelsekraften till förnyadt besök i så hög grad som lyriska stycken i allmänhet, räkna dock inom sin art både mästerstycken och framstående arbeten, som i andra länder kunnat svinga sig upp will ordinarie repertoarstycken. Hos oss ha endast Hamlet och Bröllopet på Ulfåsa segrande bestått profvet, men publikens begär efter för mycket nytt af underordnadt värde stänger också wvigen för andra utmärkta styckens stadigvarande framgång. Operan och konsertväsendet ha ifven deri stora motgångsperioder att hos oss upplefva, om publiken ej i tid motverkar det skadliga inflytaude som den oss förföljande