Dagens Nyheter – 14 oktober 1870, sida 1

nn RR består i, att grefven mottagit kejsar Napoleon såsom fånge, det andra deri, att han ryckt mot Paris. Om grefve Bismarck efter kapitulationen vid Sedan hade varit i besittning af den själsnärvaro och den skarpsynthet, som äro nödvändiga för en statsman, skulle han ha afrådt sin herre att mottaga kejsar Napoleons värja. Konung Wilhelm hade under dessa omständigheter blott ett att göra. Han borde ha tillbjudit Napoleon III en vagn och en eskort för att komma genom de preussiska linierna och begifva sig hvarthän han önskade. Om han hade rest till Belgien eller till England, skulle ha varit temligen likgiltigt, ty i det att han begagnade sin frihet för att lemna Frankrike, skulle han med det samma ha abdikerat, och till och med om han hade vågat återvända till Paris, skulle han icke kunnat undgå en abdikation. Häraf skulle emellertid ha följt två alternativer, som fullkomligt hade gifvit grefve Bismarck spelet i händerna och påskyndat upplösningen på denna alltför långa och grymma strid, Antingen hade nemligen kejserlige prinsen, stödd på regeringen, efterträdt sin fader, och i detta, för öfrigt icke mycket sannolika fall skulle Preussen då i Frankrike ha funnit den lagliga regering att underhandla med, som det nu saknar; eller också skulle Napoleons afsägelse icke ha tillfredsställt parisarne, och i Paris skulle då ha utbrutit er revolution, som helt säkert skulle ha varit långt förfärligare än den af den 4 september, men som påtagligen skulle ha fört till samma resultat. Nu vill ni kanske säga att Tyskland i sådant fall skulle ha funnit sig utsatt för samma svårigheter som nu, men härpå svarar jag: Nej, om de tyska trupperna i stället för att rycka mot Paris hade stannat vid Sedan, och om kung Wilhelms minister omedelbart derefter i det segerrika Tysklands namn hade vändt sig till Europa och sagt: Den strid, som fransmännens kejsare tvungit oss att inlåta oss uti, kan icke vara evig. Kapitulationen vid Sedan har på ett verksamt sätt gjort slut derpå. Tyskland önskade icke kriget, det bar blifvit nödgadt dertill, och det fordrar nu såsom garanti för freden Elsass och Lothringen. Denna pant är i våra händer, vi behålla den, och vi förklara oss beredda att underhandla om freden. Nu har fienden emellertid icke någon regering, med hvilken vi kunna sluta fred: Frankrike befinnur sig i ett revolutionärt tillstånd, som kanske närmar sig anarkien, och det är härpå Tyskland fäster Europas uppmärksamhet. Det vänder sig till de europeiska makterna, för att dessa, representerade på en kongress, ifall de anse det för önskligt, må kunna försöka att hitta på botemedel för de olyckliga följderna af en situation, hvari de ovilkorligen måste vara intresserade. Vi tänka lika litet i dag som i går på att lägga oss i Frankrikes inre politik; må Frankrike taga sig hvilken regering som helst, Tyskland är beredt att erkänna henne, men till dess denna regering har konstituerat sig, vilja vi lika litet genom att framrycka längre på fransk mark fortsätta ett krig, hvars ändamål vi hafva uppnått, som vi äro böjda för att afstå från de redan vunna fördelarne. Tyskland fortfar derför att hålla de nyss nämnda provinserna besatta, räknande på att Europa, att Frankrike sjelf skall åvägabringa afslutandet af en varaktig fred. Det är svårt att tro att Europa skulle ha besvarat en sådan appell med en förklaring att det framgent ville afhålla sig från hvarje inblandning i en konflikt, som på ett så allvarsamt sätt berör dess intressen; men låt oss nu antaga att Europa ieke destomindre gitvit ett såes AB R AN Sas 06 84 ar. fr RR KR Äl MA BR NEN SR or MTM KRATTA 4 SR RR I Skr RAR