Dagens Nyheter – 13 oktober 1870, sida 1

ÖV VA armerna kunde ju ha råkat blifva anställd vid den af de särskilda tyska härarne som minst blifvit använd, t. ex. den första (norra), och derigenom afstängd från möjligheten af vidsträcktare observationer, åtminstone under någon tid. Dessutom är fältet alltför vidlyftigt att bearbetas af en enda, och hans iakttagelser behöfva kontrolleras och suppleras af åtminstone en annans; detta är väl det minsta som kan fordras, om man ville lägga de i detta krig af svenska läkare på ort och ställe inhemtade lärdomar till grund för ett ordnande, snart sagdt skapande, af en effektiv fältsjukvård vid svenska armån. Den andra anmärkningen, hvars riktighet redan synes vara bestyrkt, är att det ifrågasatta traktamentet var till beloppet alltför lågt. Ingen läkare med den erfarenhet och de kunskaper, utan hvilkas besittande uppdraget ej borde honom anförtros, kunde gerna väntas vara benägen att under flera månader öfvergifva sin verksamhet här hemma mot en ersättning som ej var tillräcklig att betäcka hans omkostnader, hvilka, att döma af tidningskorrespontGenters yttranden, måtte vara på det hela särdeles höga, emedan armerna ofta vid sina hastiga direktionsförändringar saknat proviant, så att enhvar som haft penningar måst sjelf skaffa sig föda till orimligt höga priser, hvarjemte det ganska ofta händt att under det ständigt vexlande ombytet af qvarter kläder och andra respersedlar gått förlorade. Visserligen finns i Sverige ett litet antalläkare som skulle förmått att sjelfve bekosta sig hela resan och vistandet vid trämmande armåber, men då dessa icke sjeHmant rest — och de festa af dem äro väl också komne till alltför mogen ålder för att stå ut med ett krigs förfärliga mödor — skulle de troligen ej heller ha befunnits villige att göra det mot ersättning för en del af sina kostnader. Allt nog, ingen kompetent person lärer stått att få till det nu omtalta uppdragets fullgörande och planen skall, som sagdåt, ha fått förfalla. Möjligt är visserligen att regeringen ej haft större ordinarie penningtillgångar att använda än som motsvarade 25 frank pr dag under en viss kort tid. Men om så vore, fanns ju lilla kreditivet att tillgå! Nu synes alltsammans komma att stanna vid en förfrågan från regeringen till sundhetskollegium om hvad som finnes i förråderna och hvad som bör göras för fältsjukvården. Huruvida dennas chef, dr Liljevalch, är rätte mannen att gifva en kraftig impuls åt det under honom stående departementet — det kan både den militära och civila läkarekåren besvara bättre än vi. Ännu är det emellertid icke för sent att göra ett nytt och starkare försök att vinna det önskvärda målet: att förskaffa våra fältläkare en förtrogen kännedom om sjukvården i fält till ledning för framtida ordnande af densamma här i landet och äfven till ledning för bedömande af den nu på dagordningen stående tvisten inom den civila sjukvården om företrädet af baracksystem (paviljongsystem) eller korridorsystem. Om man utfästade åt fyra läkare lika stort anslag, som icke sällan bestås åt professorer för att studera san