Dagens Nyheter – 13 oktober 1870, sida 1

hemlighet af det, som ju i nästa ögonblick måsto öppet uttalas. — Ni har önskat, fortfor jag, att vara maskerad vid vårt första samtal. Måhända misstror ni er skönhet? — Min skönhet? Ack, min herre, ni tvingar mig till en smärtsam bekännelse. Jag är icke vacker. — Hon sade detta med en suck, långt vältaligare än hennes ord. — Ingen kan vysra domare i egen sak. Det gifves en skönhet, som icke ligger i dragen, men väl i själen och som förlänar äfven ett mindre vackert ansigte ett något, som tillkännagifver dess gudomliga ursprung. Hvarför vill ni ej tillåta mig sjelf att döma, derigenom att ni borttager denna afundsjuka mask från edert ansigte? — Nej, nej, på inga vilker! lydde hennes afgörande svar. Ej förr ser ni mitt ansigte än allt är afgjordt oss emellan, antingen med ja eller nej. — Det ni sade om skönhet kunde ega sin riktighet — om jag blott vore ung. — Således är ni ej ung? frågade jag i en nästan jämrande ton, för att ha något att Bäga. — Nej, min herre, mina ungdomsdagar ligga, liksom länge förklingade sagor, bakom mig. — Åfven härvidlag äro åsigterna och begreppen mycket olika, svarade jag ifrigt. Det som pi kallar icke ung är kanske blott en viss mogen ålder, då solida och dugliga egenskaper rikligen ersätta ungdomens förgängliga