Dagens Nyheter – 12 oktober 1870, sida 2

vid visa mannamån. Tagande för gifvet, hr domare, att ni ej misstycker det nu sagda, utbeder jag mig den ynnesten att ytterligare få yttra några ord. Aldrig, aldrig, har öfverståthållareembetet varit mera obehörigt att handlägga något mål än just detta mitt mål. — Jag protesterade redan från börin mot att nämnde embete hade rätt taga någon efattning med detsamma, vidare än att oförtöfvadt remittera det till rådhusrätt. Vann jag gehör!? Nej, och åter nej! Ty icke nog med att Gillis Bildts ihärdiga despotism, förföljelselusta och hårdhet mot min ringa person gjort mig sådan att jag tackar Gud för den nesliga handling jag begått, och hvarför jag här står tilltalad . . . Öfverståthållareembetet har af mig blifvit slaget med alldeles samma vapen som det sjelft begagnar. nemligen genom list, lömskhet, bakslughet, falskhet och våld. Förhållandet är här motsatt: jag, den brottslige, håller och skall alltid hålla mig vid sanningen; mina motståndare, myndigheterna, ålla och skola alltid hålla sig till lögnen. — Ransakningen kommer att ådagalägga att dessa mina påståenden äro riktiga . . . Man skall troligen komma med beskyllningar mot mig, gående å hedern, men om de också söka med ljus och lykta, skola de ej kunna finna en handling för hvilken jag behöfver blygas, Hr domare, jag får anhälla att få penna och papper, på det jag nästa gång, skriftligen, vidare kan få tillfälle att utveckla motiverna för min handling. Dom. Ja, det får Andersson visst, men jag vill fästa uppmärksamheten på, att om Andersson lidit någon orättvisa, så kunna vi ej döma rörande den. Andersson. Det är nu fråga om de förföljelser jag lidit i 5 är. I fyra år ha de arbetat på att göra en djefvul af mig, och de ha lyekats. Dom, far Andersson haft eller sökt sällskap här någon tid före mordförsökets begående? Andersson, Nej, en lönnmördare bör ej söka någon. Härefter följde ett återupprepande rörande mordförsöket, hvilket redan blifvit refereradt efter de i poliskammaren hållna törhören. Dom. Andersson var väl i en exalterad sinnesstämning vid tillfället; visst var han det? Andersson, Nej. jag var lugn. Dom. Åh, nog ångrar han sig väl, alltid? Andersson. Nej, nu gör det mig detsamma : ja öfverletver ej mitt straff, ty min kropp är förstörd och det är väl . . . Jag känner ingen ånger öfver gerningen, utan cynism och utan fräckhet säger jag det. Sedan 6 förut afhörda vittnen blifvit hörde, uppsköts målet till nästa tisdag. Dömd för stäild., Gardisten nr 19 Winter, major af Funcks kompani på 2:dra gardet, dömdes i går af rådhusrättens 6:e afdelning för stöld i förening med inbrott af en rock, ett par benkläder och en väst till 3 månaders straffarbete och 5 ärs förlust af medborgerligt förtroende. a