Dagens Nyheter – 12 oktober 1870, sida 2

ligt. Men om hvad? Aldrig i mitt lif hade jag befunnit mig i ett sådant hals och hjerta sammanpressande läge. Min eljest bland det täcka könet med skäl beryktade vältalighet ville icke alis göra tjenst. Utan att säga något, förde jag damen till soffan med så mycket behag, att det skulle hedrat den skickligaste dansmästare, och derefter satte jag mig på en stol framför henne. Slutligen framstammade jag temligen dumt: — Jag har mottagit den älskvärda biljett, som beredt mig detta lyckliga ögonblick. — Hvad har ni att säga mig? hviskades lågt och förläget bakom masken. Men så låg rösten än var, hade dock mitt skarpa och spetsade öra straxt förnummit, att den var utan all ungdomlig ande och klang. — Min fröken! . . . Jag stannade ett ögonblick för att höra, om hon skulle ogilla ordet fröken. Då hon emellertid teg, fortfor jag: Min fröken, jag är i de år och förhållanden, då man börjar finna önskvärdt att slippa gå vägen genom lifvet ensam. — Ni söker således en ledsagarinnå. Men tillstå, att ni valt en temligen ovanlig väg! — Icke så alldeles, svarade jag med känslan af återvändande mod. I alla tidningar hopa sig förfrågningar och tillbud, liknande det som beredde mig iyckan att nu få infinna mig bos er. Och om man får sätta tro till talrika rykten, så bruka de äktenskap ofta vara de lyckligaste, som utan all före1