Dagens Nyheter – 7 oktober 1870, sida 1

-— X UVO -— jag har en hel förmögenhet. Juliette, låt oss fy... Redan hade hon öppnat sin chiffonier och begynte plocka ihop uti en liten nattsäck alla sina dyrbarheter. — Ah, du bringar mig iförderfvet! ropade Noäl. . Han sade detta; men i hans hjerta rådde förtjusning. — Hvilken sublim hängifvenhet! Hon älskade mig verkligen, tänkte han; för min skull afstår hon utan tvekan från det lyckliga lif hon kunde föra, för mig uppoffrar hon allt! ... Juliette hade slutat sina förberedelser till affärden, hon höll just på att knyta sin hatt, då det ringde i tamburen. — De äro här! utbrast Noäl, i det han blef, om möjligt, ännu blekare än han förut varit. Den unga qvinnan och hennes älskare stodo orörliga som tvenne statyer, med kallsvett på pannan, med utspärrade ögen, med spetsade öron. För andra gången lät ringklockan höra sig; på den andra gången följde snart den tredje. Charlotte inträdde; hon gick på tåspetsarne. -De äro fera, hviskade hon, jag hörde att de rådslogo. Nu började man bulta på dörren, i stället för att ringa. En röst hördes ända iu i salongen ; man ursgkilde ordet lagenX.