Dagens Nyheter – 7 oktober 1870, sida 1

då jag åter träffade grefven omkring klockan half tio på aftonen, honom förstå. att som de upplysningar jag kommit för att af honom begära vore ämnade att meddelas min regering och allmänheten, skulle jag, då vi slutat, resumera värt samtal, för att ej offentliggöra mera deraf, än som vore oss emellan afgjordt. Gör er icke den mödan. svarade han, jag lemnar det helt och hället åt er; jag ser intet opassande i dess offentliggörande. Vi återtogo derefter samtalet, som varade ända till midnatt. Jag vidhöll särskildt nödvändigheten af att sammankalla en församling. Grefven tycktes småningom låta öfvertyga sig och återkom till vapenhyvilan, Jag begärde fjorton dagar. Vi afhandlade vilkoren. Han förklarade sig endast högst ofullständigt och förbehöll sig att rådfråga konunen. Följaktligen äåtskildes vi till följande dagen klockan elfva. Jag har endast ett ord att tillägga, ty då jag återger denna smärtsamma berättelse, erfar mitt hjerta på nytt dessa skakningar, som plågade det under dessa tre dagar af mördande oro, och jag längtar att få sluta. Jag infann mig på slottet Ferrieres klockan elfva. Grefven utkom från konungens rum klockan tre qvart på tolf, och jag fick af honom höra de vilkor han fastställt för vapenhvila. De voro skriftligen affattade på tyska språket och jag erhöll en muntlig öfversättning deraf. Han fordrade af mig såsom pant Strasbo . Toul och Phalsbourg, och då jag på hans fråga aftonen förut sagt, att lagstiftande församlingen sku le sammanträda i Paris, ville han i detta fall ha et fäste som dominerade staden, det på Mont Val:rien t. ex. Jug afbröt honom med orden: Det är mycket enklare att af oss begära Paris. Hur vill ni att en fransysk nationalförsamling skulle kunna rådpläga under edra kanoner? Jag har haft äran säga er, att jag skall troget återgifva innehållet af vårt samtal för regeringen; jag vet verkligen icke om jag skall våga säga henne att ni gjort mig ett dylikt förslag. Låtom oss söka en annan kombination, svarade han mig. Jag talade då om nationalförsamlingens sammantriidande i Tours utan att någon pant toges beträffande Paris. Ian föreslog mig att tala med konungen, och återkommande till ockupationen af Strasbourg, tillade han: Staden skall komma i våra hinder, det är en sak som helt enkelt beror på en ingeniörsberäkning. Också fordrar jag att besättningen gifver sig såsom krigsfångar. Jag ryckte till af smärtsam öfverraskning och reste mig, i det jag utropade: Ni glömmer att ni talar till en fransman, herr grefve! Att uppoffra en heroisk garnison, som utgjort vår och hela verldens beundran, skulle vara en feghet; och jag lofvar er att ej omnämna, att ni framställt ett dylikt vilkor. .Grefven svarade, att han ej haft för afsigt att såra mig att han rättade sig efter krigets lagar och att denna artikel dessutom skulle kunna modificeras, ifall konungen dertill gåfve sitt bifall. Efter en fjerdedels timmas frånvaro återkom han. Conungen antog förslaget i afseende på Tours, men höll fast vid att Strasbourgs garnison skulle göras till krigsfångar. Mina krafter voro uttömda och jag fruktade ett ögonblick att svimma. Jag vände mig-om för att svälja mina tårar, som qvilde mig, och ursäktande mig för denna ofrivilliga svaghet, tog jag atsked med dessa enkla ord: . Jag bedrog mig, hr grefve. då jag begaf mig hit, men jag ängrar mig icke, ty jag har lidit tillräckligt för att ursäkta mig i mina egna ögon. För öfrigt har jag blott lydt min pligtkänsla. Jag skall för min regering beritta allt hvad ni sagt mig, och om hon anser det lämpligt att ätersända mig till er, så skall jag ha äran att återkomma. huru grymt ett dylikt uppdrag än är att utföra. Jag är er tacksam för den välvilja ni bevisat mig, men jag fruktar att intet annat återstår än attlåta händelserna ha sin gång. Parisbefolkningen ir modig och besluten till de yttersta uppofiringar; hennes hjeltemod kan iindra dessa händelsers lopp. Om ni har den äran att besegra henne, skall ni dock icke kunna kufva henne. Hela nationen hyser för öfrigt samma känslor. Så linge det hos henne finnes ett element till motstånd qvar, skola vi bekämpa er. Det blir en ändlös strid mellan tvenne folk, som borde räcka hvarandra handen. Jag hade hoppats på en annan lösning. Jag aflägsnar mig mycket olycklig, men icke desto mindre uppfylld af hopp. Jag tillägger ingenting till denna berättelse, blott alltför vältalig i och för sig sjelt. Jag kan derför sluta och säga er, hvad dessa samtal bevisa. Jag sökte freden och jag har mött en oböjlig vilja som fordrar eröfring och krig. Jag begärde en möjlighet att rådfråga Frankrike, representeradt af en fritt vald nationalförsamling, man har svarat mig genom att uppställa nesliga vilkor. hvilka först skola uppfyllas. Jag gör inga beskyllningar. Jag inskränker mig till att uppgifva fakta, att framhälla dem inför mitt land och inför Kuropa. Jag har förut hyst en brinnande önskan att vinna freden, jag döljer det icke, men sedan jag under tre dagar sett eländet i de olyckliga landsorterna. har jag känt denna önskan växa hos mig med en sådan våldsamhet, att jag måste taga allt mitt mod