Dagens Nyheter – 7 oktober 1870, sida 1

— UV det han fästade på kenne en lågande blick, Juliette, säg mig uppriktigt om du älskar mig. Hon anade, hon kände att något ovanligt var å färde; dock ämnade hon nu såsom alltid kokettera med misslynta miner. — Elake, svarade hon, ni skulle visst förtjena att . . . — Åh, nog! afbröt henne Noöl, häftigt stampande foten i golfvet. Svara, fortfor han, i det han tryekte sin älskarinnas vackra händer förfärligt hårdt, ja eller nej; älskar du mig? Hundra gånger så väl som en hade hon lekt med Noöls vrede. Det hade roat henne att göra honom riktigt ursinnig för att sedan med ett enda vänligt ord åter ställa honom tillfreds; men aldrig hade hon sett honom sådan han nu var. Oaktadt han ej någonsin förr behandlat henne på ett så brutalt sätt som denna dag, vågade hon ej beklaga sig. — Ja, jag älskar dig, stammade hon; det vet du ju; hvarför frågar du mig då derom? — Hvarför? återtog advokaten, som härvid släppte sin älskarinnas händer; hvarför? Jo, derför att om du älskar mig, måste du nu bevisa det. Om du älskar mig, fordrar jag att du skall följa mig på ögonblicket, lemna allt, fly med mig. Tiden skyndar ... Den unga qvinnan blef helt förskräckt. — Hvad är det då för en fara som hotar, store Gud?