Dagens Nyheter – 7 oktober 1870, sida 1

rn än ee mitt steg. Då jag genom mitt cirkulär gifvit tillkänna franska regeringens afsigter, ville jag å min sida veta den preussiska premierministerns. Det tycktes mig otillbörligt. att tvenne nationer. utan en föregående förklaring. fortsatte ett förfärligt krig, som trots alla fördelar förorsakade segraren svära lidanden. Uppkommet ur en enda persons makt, hade detta krig ingen rätt att fortfara, då Frankriko åter blifvit herre öfver sig sjelft; jag försäkrade mig kunna garantera såväl dess kärlek för freden som äfven dess orubbliga beslut att ej antaga några vilkor, som skulle af denna fred göra endast en kort och osäker vapenhvila. Hr von Bismarck svarade mig, att om han hyst den öfvertygelsen, att en sådan fred vore möjlig, skulle han genast undertecknat den. Han erkände att oppositionen alltjemt fördömt kriget. Men den makt, som för närvarande representerar denna opposition, är mer än prekär. Om efter några dagars förlopp Paris icke är taget, gkall den störtas af pöbeln ee a Jag afbröt honom för att lifligt försäkra, att vi i Paris ej hade nägon pöbel, men väl en intelligent och trogen befolkning, som kände våra afsigter och ej skulle göra gemensam sak med fienden pe nom att störa vårt arbete på försvaret. Hvad beträffade vår makt, vore vi färdiga att nedlägga den inför den redan inkallade konstituerande för samlingen. Denna församling, svarade grefven, skall ha laner, hvilka vi ej kunna känna på förhand. Men om den lyder franska folkets känsla, skall den vilja kriget. Ni skall ej lättare glömma kapitulationen vid Sedan än Waterloo eller Sadowa, som ej rörde er. Sedan utbredde han sig vidlyftigt om den franska nationens länge hysta afsigt att anfalta Tyskland och fränröfva det en del af dess territorium. Från Ludvig XIV ända till Naoleon III, hade dess afsigter varit desamma, och då kriget förklarades, hade lagstiftande kåren med acklamation mottagit ministerns yttrande. . Jag gjorde honom uppmärksam på, att lagstiftande kärens majoritet hade nägral veckor förut lifligt förklarat sig för freden: att denna majoritet, utvald af regenten, olyckligtvis ansett sig böra blindt vika för honom, men att nationen, rådfråpad tvenne gänger, vid valen 1869 och vid pleiscitet, energiskt anslutit sig till en fredens och frihetens politik. Samtalet utspann sig öfver detta ämne, ty grefven bibehöll sin åsigt och jag försvarade min: och då jag ifrigt begärde att tå del at hans vilkor, svarade han mig ront ut, att hans lands säkerhet fordrade, att han behöll det territorium, som kunde betrygga den. Han upprepade flera gånger: Strasbourg är nyckeln till huset, jag måste hafva den. Jag uppmanade honom att förklara sig ännu tydligare. Det är onödigt,, invände han, ty vi kunna ej komma öfverens, det blir en sak, attsedermera reglera. Jag bad honom att göra det genast. och han svarade mig då, att departementena Bas-Rhin, Haut-Rhin och en del af departementet Moselle med Metz, Chateau-Salins och Soissons voro honom oundgängligen nödvändiga och att han ej kunde afstå derifrån. Jag gjorde honom uppmärksam på att den befolknings samtycke, öfver hvilken han på detta sätt disponerade, vore mer än tvifvelaktigt, och att den allmänna europeiska rätten skulle göra detsamma för honom nödvändigt. Jag vet mycket väl,, svarade han mig, att de ej vilja veta af oss ; de skola skaffa oss ett godt stycke arbe vi kunna ej underlåta att taga dem. Jag är säker på att vi inom kort skola få ett nytt krig med er och vi vilja då ega alla möjliga fördelar. Jag reserverade mig naturligtvis, min pligt likmätigt, mot en sådan lösning. Jag sade, att man tycktes mig glömma tvenne vigtiga elementer vid etta afgörande: först och främst Europa, som väl kunde finna dessa anspråk öfverdrifna och lägga hinder i vägen derför; sedermera de nya rättsbegrep ven, civilisationens framsteg, som vore helt och hället fiendtliga mot dylika fordringar. Jag tillade att, hvad oss beträttade, skulle vi aldrig antaga dem. Vi kunde upphöra att existera säsom nation, men aldrig vanhedra oss, dessutom vore endast nationen kompetent att uttala sig öfver en territorialafträdelse. Vi tvifla ej på nationens villighet, men vi vilja rådfråga den. Det är sålunda gent emot den som Preussen står. Och för att tala rent ut, är det klart att Preussen, hänfördt af segerruset, vill krossa Frankrike. Grefven protesterade, ständigt förskansande sig bakom den oeftergifliga nödvändigheten af en nationalgaranti. Jag fortsatte: ÖOm detta ej å er sida är ett missbruk af styrkan, som döljer hemliga planer, så låt oas inkalla församlingen: vi skola ät den öfverlemna vår makt; den skall utnämna en definitiv. regering, som skall taga edra vilkor i öfvervägande. För utförande af denna plan. svarade mig grefven, fordras det en vapenhvila, och jag vill ej för något pris en sådan. Samtalet tog en allt mera pinsam vändning. Aftonen inbröt. Jag anhöll hos hr Bismarck om ett nytt sammanträde på Ferritres, der han skulle tillbringa natten, och vi afreste, hvar åt sitt håll. I afsigt att ända till det yttersta fullfölja min mission, ville jag återkomma till åtskilliga frågor, som vi vidrört, och afsluta dem. Också lät jag,