Dagens Nyheter – 7 oktober 1870, sida 1

— s— — LK till hjelp, för att icke brista i uppfyllandet af min skyldighet. Jag har icke mindre Nifligt önskat ett vapenstillestånd, jag erkänner äfven detta, på det att nationen måtte kunna höras angående den fruktansvärda fråga. som olycksödet ställt till oss. I kännen nu de förelöpande fordringar, som man ställer på oss. Liksom jag, hafven I utan tvekan och enbiälligt varit af den mening, att man borde afvisa en dylik förödmjukelse. ag är fast öfvertygad derom, att i trots af alla de lidanden, som landet undergår och som ännu förestå, det vredgade Frankrike delar vår beslutsamhet. Jag har också trott mig tala i dess namn och ur dess hjerta, då jag till grefve Bismarck aflät följande skrifvelse, hvarmed vår underhandling afslöts. Herr grefve! N Jag har noggrannt för mina embetsbröder i nationalförsvarets styrelse återgitvit den förklaring, som ers excellens har haft godheten göra mig. Jag nödgas till min ledsnad underrätta ers excel lens, att regeringen ej kunnat antaga edra förslag. Den skulle antaga en vapenhvila, hvarunder en nationalförsamling kunde utväljas och sammanträda. Men den kan icke underskrifva de vilkor, som ers excellens föreligger. Hvad mig beträffar eger jag medvetandet att hafva gjort allt till förekommande af vidare blodsutgjutelse och för återifvande af fred ät våra båda nationer, för hvilka en skulle vara en stor välgerning. Jag drager mig tillbaka endast inför den befallande pligt, som ålögger mig att icke offra mitt lands heder, som nu är hänvisadt till att energiskt göra motstånd. Jag förenar mig utan förbehåll i dess önskan liksom i mina embetsbröders. Gud, som dömer öfver oss, skall bestimma våra öden. Jag hyser förtröstan till hans rättvisa. Jag har den äran att teckna etc. Jules Favre, Den 21 september 1870. Jag har slutat, mina kära embetsbröder, och I skolen med mig tänka, att om min mission misslyckats, skall den dock icke hafva varit alldeles utan gagn. Den har bevisat, att vi iexe hafva afvikit från vår väg. Liksom vi gjorde vid dess början, förbanna vi äfven nu ett krig, hvilket vi äro dömda att fortsätta, liksom då antaga vi det hellre än att vanhedra oss. Vi hafva gjort mera: vi hafva sönderslitit den tvetydighetens slöja, hvari Preussen insvepte sig och som Europa icke hjelpte oss att upplyfta. Då Preussen beträdde vår mark. gaf det verlden sitt ord på, att det anföll Napoleon och hans soldater, men att det respekterade nationen. Vi veta nu hvad vi hafva att tänka härom. Preuszsen fordrar tre af våra departementer, två befästade städer, den ena med 190,000, den andra med 75,000 invånare, samt ätta å tio andra likaledes befästade platser: Det vet att den befolkning, som det vill eröfva oss, stöter det tillbaka, det utsträcker icke desto mindre sin hand efter den, sättande eggen af sitt svärd mot protesterna från dess borgerliga frihet och moraliska värdighet. Nationen, som begär att fritt få öfverlägga. erbjuder det garantien af sina kanoner, uppställda på Mont Valerien och beskyddande den sal, der våra deputerade skola rösta. 5e der hvad vi veta och som man bemyndigat mig att riga er. Måtte hela landet höra stå upp, vare sig för att förneka oss, då vi 8 de det att göra motstånd till det yttersta, eller för att med oss genomgå denna sista, afgörande pröfning. Paris är beslutet dertill. Deperfemonten organisera sig och skynda till dess-hjelp. Det sista ordet är ännu icke uttaladt i denna kamp. der numera våldet kastar sig öfver rätten. Det beror på vär ståndaktighet, om den skall leda till rättvisa och frihet. Mottagen, mina kära embetsbröder, den broderliga hyll mi ningen af min oföränderliga hängifvenhet. Jules Favre