Dagens Nyheter – 5 oktober 1870, sida 2

— Ah! utbrast herr de Commarin med afsky, han är feg! — Noj, min herre, nej! Men jag skall ej taga lifvet af mig, förrän jag inser att kvarje annan utväg är stängd, att jag ej på annut sätt kan räddas. — Eländige! röt grefven hotande, måste jag då sjelf . .. Han sprang fram till chiffonieren, men Noöl haun i tid sparka igen lådan. — Hör mig, min herre, sade advokaten i denna tvära, bestämda ton som menniskor gerna antaga i farans stund, låtom oss icke med tomma ord förspilla den dyrbara tiden. Jag har begått ett brott, det är sannt, och jag söker ej att rättfärdiga mig; men hvem har väl i första handen varit skuld dertill, om icke ni? Nu är ni nog artig att erbjuda mig en pistol; tack! jag är ej böjd att begagna mig af det godhetsfulla anbudet. Genom detta ädelmod gagnar ni mest er sjelf. Det synes att ni framför allt annat vill undvika den skandal, som rättegången mot mig skulle väcka, och den skartifläck, som gedan komme att vidlåda ert namn. Grefven ville svara. — Låt mig tala till punkt! afbröt honom Noäöl med befallande stämma. Jag vill icke döda mig. Jag vill rädda mitt lif, om det är möjligt. Förse mig med medel till att fy, och jag lofvar er att jäg skall vara död inDAR man tager mig. Jag säger: gif mig go.