Dagens Nyheter – 5 oktober 1870, sida 2

Sanna. QVENSK: AeseeXXX-———En svensk student i fransk tjenst. Danska tidningen Dagstelegrafen berättar följande kostliga. historia, för hvars sanningsenlighet vi öfverlemna åt fämnda tidning att ansvara: Framemot slutet af augusti reste en ung svensk student till Frankrike för att slåss mot preussarne. Han ankom lyckligt och väl till Havre, der han anmälde sig hos svensk-norske generalkonsuln och utbad sig dennes råd och bistånd, som emellertid inskränkte sig till den anvisningen, att han måste taga värfning. Detta gjorde han och fick nu order att inom 48 timmar inställa sig i Tours. Han kom i rättan tid till Tours och anvisades plats i en kasern. Bostaden var naturligtvis icke öfver sig, men dermed var det ju icke heller så noga. Hvad hans kamrater beträffar, så var sällskapet mycket blandadt. Der funnos till och med representanter för det himmelska riket, för att nu icke tala om negrer. Mängden utgjordes tydligen af folk, som ingenting hade att förlora och som i kriget såg en möjlighet att vinna något, åtminstone lifsuppehälle så länge det varade. Kostymerna svarade häremot — uniformer kommo icke ännu i fråga. Näågra voro sluskigt klädda, andra hade nästan alls inga kläder på sig. Deremot var det öfverflöd på ohyra och annan osnygghet af alla tänkbara och otänkbara slag. För så vidt dessa tappra hade tagit värfning för att få sitt lifsuppehälle, hade de väl icke blifvit alldeles bedragna i sitt hopp; dock voro födoämnena lika oansenliga både i qvalitativt och qvantitativt afseende. Efter en högst otillräcklig frukost serverades till middag ett slags soppa, som icke kunde mäta sig med vanlig god svinmat. Det var mer än en njutandet af denna rätt bekom så illa, att hau fann sig nödgad att tacka för lånet. Men å andra sidan var det så smått med medlen till hungerns tillfredsställande, att när den uppvaktande kavaljeren en dag tappade soppterrinen, då han skulle bära in den, sökte ätskilliga att mätta sig genom att sörpla i sig det spillda från golfvet, ehuru detta icke var så alldeles.rent. Nå, man får icke vara kräsmagad, då man vill äta preussare, och vår svenske broder stod sig så mycket bättre som han var väl försedd med pengar och således privatim kunde förskaffa sig några extra rationer. af bättre beskaffenhet. Men så kom det värsta, En dag kommenderades nemligen en afdelning af bandet att afgå till — Algier. De skulle ersätta de derifrån hembeordrade trupperna. Svensken går till sin löjtnant för att fråga, om han kunde löpa fara att sändas till Sahara för att utbildas till en turco; detta kunde ju så grufligt lätt hända, ja, det var till och med antagligt. Alla protester och upplysningar om, hvad som hade varit hans mening med att taga värfuing, möttes med den kategoriska förklaringen att en soldat först och främst måste lyda kommando. Den frivillige vände sig till kaptenen med samma resultat och hittade då på att begära permission. Afslagen! Han går till öfversten föratt förnya sin bön och är klok nog att understödja den genom att förevisa ett bref (ett rekommendationsbref från hemmet) till svensk-norske ministern i Paris. Tack vare detta får han ett permissionspass på två dagar till Paris. Glad skyndar han i väg och träffar ministern, som emellertid icke kunde bjelpa honom på något sätt. Hade han låtit värfva sig, så hade han låtit värfva sig, och dermed var den saken all. Ville han icke längre vara oldat finge han resa hem. — Om ministern då ville gifva honom ett pass? Nej, det kunde han tyvärr icke. — Men om han då på ett eller annat ställe anhölls, förhördes och befanns vara desertör? Ja, då blefve han skjuten. Med denna glada tröst gick den frivillige ut för att taga Paris i betraktande; han hade aldrig förr varit der. Med karta och handbok tör resande i handen lunkar han framåt, finner den väl bekanta triumfbågen och njuter med vemodsfull fröjd af det herrliga perspek:tivet åt Elyseiska fälten. Men, om förlåtelse! , Plötsligt hugger man honom i kragen och afför honom till närmaste polisvaktkontor såsom högligen misstänkt för att vara en nedrig spion, som vill uppteckna en plan öfver lokaliteterna och sälja Paris till preussarne. Ian gör invändningar, i det han påpekar det högst osannolika uti, att general Moltke komp. icke skulle känna triumfbågen och dess grannskap tillräckligt noga, och uti att han, om han vore en spion, helt öppet skulle stå och jemföra prospekterna i sin resehandbok med de verkliga perspektiven. Ett bättre argument fann han dock genom att dokumentera sig såsom fransk soldat, i det han nemligen föreviste sitt permissionspass. På detta sätt slapp han lös. Men nu var han fullt och fast besluten för, att då det nu en gång burit på tok och han ieke kunde få slåss med tyskarne, så ville