Dagens Nyheter – 29 september 1870, sida 2

Öfver Sundet. Bref från Köpenhamn. . (Forts. och slut trån föreg. nr.) Vid dessa och andra tillfällen har man lärt känna den politiska stämningen för dagen. Det första som dervid tränger sig på oss är ett konmcentreradt hat mot preussarekonungen och preussarne i allmänhet. Jag har hört lärda män, köpmän, damer och ar: betare af bådå könen, jå, fattiga understödstagare och sjuklingar, nära att framträda inför Guds domstol, med samma spasmodiska häftighet anropa Försynen om preussaredömets utplånande från jorden. Jåg har träffat nyktra och allvarsamma män, som skakats liksom af en frossa vid blotta ljudet af :ordet Preussen och sammanbitit tänderna af vrede. Jag vet att affärsmän, kända för att vara om sig, försakat inbringande offerter, emedan de skulle fått att göra med .en vän till tyskarne i allmänhet eller kanske blott en enda tysk. Liksom kärleken är mäktig till allt, så kan hatet uppsvälla till oerhörda dimensioner och erhålla en oändlig styrka. Det ligger något förfärligt deri att ett helt folk på detta sätt hatar ett helt folk: För fransmännen hysa danskarne sådana sympatier, som endast jembördighet i olyckan kan alstra. Hvarje slag, tillfogadt det ridderliga Frankrike, är ett mordstål,. kringyridet i Danmarks hjerta. Den afgörande kampen mellan de stridande makterna motses i Danmark med samma spänning, som en öm syster skulle erfara, om broderns hela förmögenhet, heder och framtid sattes på ett kort. Gud skydde Frankrike! äro ord, som nu ständigt Hvila på danska nationens läppar och utgå från hvarje enskild dansk mans bjerta. För republiken hysa danskarne i allmänhet fasa. När budskapet om republikens proklamerande af franska folket den 5 d:s anlände till Köpenhamn, såg man bildade qvinnor gråta och män yrida händerna. Man ansåg detta för den största olycka, som kunde drabba Frankrike. Man Hyser, och detta kanske icke alldeles utan skäl, den öfvertygelsen att svenskarno i allmänhet ha sympatier för republiken, och man har en gång för alla inpräglat i sig, att häri ligger Nordens största fara, så mycket mera som ett litet antal danskar börjat temligen öppet sjunga samma visa. Det är knappast möjligt att för danskarhe i allmänhet göra begripligt att det är skilnad på republik och republik. De känna blott en sådan, nemligen den som hissar den röda fanan, utgör anarkien, skräckväldet och blodsrepubliken. En konstitutionel republik, deri landet styres af den bäste man som folkviljan kan uppleta, deri statslyxen bannlyses och folkupplysningen framför allt annat befrämjas, deri alla äro fullkomligt lika inför lagen och deri statschefen, som är statens förste tjenare, har annat att göra än att roa sig, utdela ordnar och leka militär — en sådan.