menten — sjelfva inbegripna i en ursinnig strid för hus och hem — icke kunna räcka en hjelpsam hand, ty äfven de ha blott mat för dagen, dör af hunger! Skulle jag än skrifva volymer, kunde jag icke gifva er någon trognare målning af detta elände, än ni skall finna i följande öfversättning af ett upprop till hela verlden, hvilket först utgått från arrondissementet Briey och nu cirkulerar bland myndigheterna i de angränsande arrondissementen och som skall öfversändas till England, Amerika och Tyskland för att offentliggöras så snart det blifvit försedt med nödiga underskrifter: Till alla neutrala nationer och till dem af de krigförande nationerna, hvilka icke lidit af fiendtlig invasion under 1870 års krig. Undertecknade, invånare i de delar af Frankrike, hvilka äro ockuperade af tyska armåer, i främsta rummet i departementen Moselle, Meuse, Meurthe och Ardennes, anropa er om bistånd — icke om bistånd för att sätta 088 i stånd att tillintetgöra lif, utan om bistånd för att uppehålla menniskolif, nu och efter den fred, efter hvilken hela verlden längtar. Den mest ädelmodiga sympati för de sjuka och sårade har lagts i dagen af dem, till hvilka vi nu vända oss; frikostiga händer ha gjutit helande balsam på dem, som direkt fallit offer för krigets förfärliga verktyg; modiga hjertan ha trädt emellan för att hejda förstörelse-engelns härjande lie; men annat elände, längre utom synkretsen, men längt mera omfattande i sin hotande utsträckning, har blifvit förbisedt. Frankrikes folk är för sin existens beroende af den säd, som det odlar, den boskap, som det uppföder. I de delar af landet, der de tyska armåerna dragit fram, finns ingenting qvar af de lifsmedel, som samlats under fredstid. Våra bostäder, stall och lador äro uppbrända eller genomborrade af kanonkuler. Fält och ängar äro nedtrampade af kämpande armåer. Hvarken säd eller hö har skördats denna höst. Alla våra dragare, all vår boskap, våra får och svin ha tagits från oss. Våra arbetare äro antingen utskrifna till franska armen såsom soldater eller inspärrade som fångar i Tyskland. Vi ha icke ens utsäde qvar. Vi sakna armar för att bruka den nedtrampade jorden, om vi än hade utsäde till nästa års skörd; vi sakna på många ställen jord att så på, ty mil på mil af vårt område ha gjorts okränkbara af plogen i följd af det heliga och gräsliga utsäde af menniskolik, med hvilket de ha blifvit besådda. Hungern stirrar oss nu i ansigtet; hungersnöd och pest är det arf, som kriget med säkerhet skall lemna oss för den kommande vintern och våren; klagorop af barn, som bedja fäderna om bröd, hvilket dessa ieke ha att gifva, uppfylla redan luften, under det att tårar af qvinnor och faderlösa, hvilka sakna hem, falla på de öppna fält, der de måste vistas, och hindra blodfläckarne trån att torka. I, våra britiska bröder, kännen behaget och säkerheten at ett land, der hvarje mans hus är hans borg, I hafveu ej på århundraden erfarit en invasions fasor; tänker eder att alla medel för edert uppehälle vore förstörda, och vägren gedan am I kunnan stt hisloagere 1, våre amerikanske bröder, måsten kunna fatta vår tröstlösa belägenhet, men I hafven blifvit fort återupprättade; ert land är rikt af naturen. Vårt är fattigt af naturen; våra resurser kunna icke jemföras med edra; våra lidanden skola blifva ojemförligt mycket större än edra. . I, våra bröder at hela menniskoslägtet — icke ens undantagna dem i det segerrika Tyskland, hvilka säkert icke, det tro vi, önska vår undergång, vi anropa eder om hjelp. . (Originalet är först undertecknadt af Rollin, maire i Briey, och derefter af civila och kyrkliga myndigheter i många franska byar och städer, belägna mellan Metz, Nancy och Sedan.)