Dagens Nyheter – 27 september 1870, sida 1

SS UU NN ket att prata härom sinsemellan, men jag fann allt vara godt och väl. Då gossen, som hon skänkt mig, kristnades — han blef kallad Jacques efter far min — lät jag resten af mina besparingar från ungkarlstiden stryka. Det var trehundra pistoler, för hvilka jag ämnat köpa en äng, som låg midt emellan våra egor och flera gånger gjort mig stor förtret. Herr Daburons blod kokade; det var för längesedan slut med hans tålamod; men hvad skulle han väl göra? — Fortsätt, fortsätt! sade han hvar gång Lerouge gjorde min af att hemta andan. — Jag var ändå bra nog nöjd, fortfor sjömannen, då jag en morgon fick se en betjent hos grefve de Commarin komma ut från vär gård. Grefvens slott ligger en fjerdingsväg från oss, på andra sidan om köpingen. Det var en individ som inte alls behagade mig, betjenten menar jag. Han hette Germain. Man påstod att han hade haft någon del i Thomassines ofärd. Thomassine, se. horr do-maren, var en vacker flicka i vår bygd som råkat behaga unge grefven och i en hast för-svann. Jag frågade hustru min hvad denrc odåga haft för ett ärende till oss; och då svarade hon mig att han föreslagit henne att mottaga ett dibarn. I början ville jag icke alls höra på det örat. Vår affärsställning tilläl Claudine att egna sig uteslutande åt vårt -oge! barn. Men hon hade minsann talande -sköl att anföra mot min mening. Hon ångrade sig