Dagens Nyheter – 24 september 1870, sida 1

RE FO rn EE sina landsmän, och tyskt landtvärn, med tändnålsgevär och bajonetterna påskrufvade, der bredvid. Det var en vild tafla, dessa solbrända franska soldater i sina brokiga uniformer — och likväl icke så uteslutande vild. Den unga landtvärnsmannen hade tagit sitt gevär på venstra armen och lagt den högra kring den unga marketenterskans smärta lif, hvilken förtrolighet alls icke tycktes besvära henne. Hur nära äro dock icke hat och kärlek beslägtade! För några dagar sedan offentliggjorde tidningen Patrie en berättelse om slaget vid Sådan, som enligt uppgift förskref sig från en af general Wimpffens officerare, men som sannolikt var författad af generalen sjelf, och i hvilken kejsar Napoleon mycket komprometterats för att kunna framställa Wimpffens handlingssätt i en så vacker dager som möjligt. Från Wilhelmshöhe har nu en vederläggning mot denna berättelse utgått, och lyder den på följande sätt: I det bref, som finnes intaget i Patrie af den 11 dennes och säges föreskritva sig från den af general Wimpffens stabsofficerare, göres kejsaren på ett så orättvist sätt ansvarig för katastrofenivid Sedan, att de officerare, som haft äran förblifva i kejsarens omgifning, icke kunna underlåta att framlägga en med rätta förhållandet öfverensstämmande redogörelse för de framställda tilldragelserna. Då cheferna för de särskilda armekårerna kommo till kejsaren med underrättelse om att deras trupper blifvit tillbakaslagna, splittrade och till en del tvungna att taga sin tillflykt till staden, sände han dem till den kommenderade generalen en ehef, för att göra honom förtrolig me situationen. Samtidigt sände generalen två af sina stabsofficerare till kejsaren med ett bref, i hvilket han föreslog, icke att rädda armån, utan kejsarens person, i det kejsaren skulle placeras midt uti en stark kolonn, med hvilken man skulle försöka att bana sig väg till Carignan. Kejsaren vägrade emellertid att blott för sin personliga räddning uppofira ett stort antal soldater. Carignan var dessutom redan besatt af preussarne; men, tillade kejsaren, om generalen trodde sig kunna rädda en del af armån, så stod försöket honom fritt. Kejsarens svar inträffade hos general Wimpften, just då denne höll på att för general Lebrun, chef för 12:te armekåren, utveckla sin plan att samla tva eller tre tusen man, i spetsen för hvilka man borde söka bana sig väg genom de preussiska linierna. Härtill lärer general Lebrun hafva svarat: Ni vill sända 3,000 man en viss död till mötes, och det skall icke lyckas er att genomföra denna plan. Om ni icke desto mindre vågar försöket, vill jag gerna göra er sällskap. De begåfvo sig verkligen åstad; men efter en knapp halftimmes förlopp medgaf general Wimpffen, att försöket var outförbart, och att intet annat återstod än att nedlägga vapen. General Wimpffen begaf sig nu ånyo in i Sedan. Då han ansåg det hårdt att sätta sitt namn under en kapitulationsakt, efter att endast några timmar ha fungerat såsom öfverbefilhafvare, bad han kejsaren om sitt afsked i följande ordalag: Sire, jag skall aldrig glömma de bevis ni pint mig på er välvilja och skulle både för Frankrikes och Eder skull varit lycklig, om jag kunnat sluta slaget med en lysande seger. Jag kunae icke vinna detta re sultat, och jag tror mig göra rätt i att öfverlåta åt andra ledningen af våra armåer. Jag anhåller derför om mitt afsked såsom befilhafvande general och framhärdar 0. 8. V. Wimpffen. Kejsaren svarade med ett afslag: det vore nemligen nödvändigt, att den, som haft äran föra befälet under slaget, så vidt möjligt sörjde för räddningen af hvad som ännu återstod af armen, Generalen insåg riktigheten af dessa grunder och återtog sin afskedsansökan. Klockan var då 9 på aftonen och elden hade upphört vid mörkrets inbrott. Det är i strid mot sanningen, att utförandet af generalens ider och befallningar skulle mött motstånd från kejsarens sida; ty h. m:t sammanträffade med honom blott ett ögonblick mellan kl 9—10 på valplateen. Generalen kom från Balan och kejsaren frågade honom hur slaget stod på det hållet. Generalen svarade: Sire, det går så väl man kan begära; vi vinna terräng. Till en anmärkning af kejsaren, att en officer nyligen berättat, huru en betydlig fiendtlig kär öfverfiyglat vär venstra flank, svarade generalen: Nå, så mycket bättre! Lät den komma, vi drifva den ned i Maas och vinna slaget. Detta är den enda beröring kejsaren haft med general Wimpffen under slaget, och dervid förekom icke den ringaste tvist mellan kejsaren och generalen. Tvärtom: då de skildes åt, omfamnade kejsaren med innerlighet generalen., Ofvanstående förklaring är undertecknad af kejsar Napoleons generaladjutanter, prinsen af Moskva, Castelnau, de Volbert, Reille och Pajol. : a a nn