Dagens Nyheter – 24 september 1870, sida 1

narne i Strasbourg, en mycket ansedd man, att de af skotten träffade ofta få ligga hela timmar bhjelplösa på gatorna, derför att hvarje försök att bispringa dem kan medföra död eller lemlästning äfven för den hjelpsamme. Detta har förmått en del män, hvilkas sysgelsättning tvingar dem att passera gatorna, att alltid bära på sig gift för att förkorta den qvalfulla dödskamp, som förblödning medtör, i fall de skulle falla offer tör bombardementet. Såsom exempel på de skräckscener, hvilka sedan flera veckor dagligen upprepas i den olyckliga staden, kan jag anföra följande: Strax i början af beskjutningen slog en granat ned midt i en flickskola. Flickorna med sina lärarinnor sutto kring två runda bord, då granaten slog ned genom taket, föll ned midt på det ena bordet och exploderade. Tre af de arma barnen dödades genast, på två måste benen amputeras och troligen dogo de i följd af amputationen, ty nog buros fem likkistor ut ur huset. De öfriga, vid samma bord sittande flickorna blefvo mindre svårt sårade; de vid det andra bordet sittande skadades icke. Till en annan tysk tidning skrifves den 17 dennes: Kommendanten läter fortfarande tusental, mest qvinnor och barn, lemna staden. Sedan några dagar har man börjat nerslagta dyrbara hästar och hvarje soldat får 1 skålp. kött om dagen i ranson. Då teatern brann, lära 200 personer, mest qvinnor, ha omkommit i Jågorna.(?) De hade i byggnadens lägre delar sökt skydd undan suavernas och turcos råhet och närgångenhet. (?!) Den äfven hos oss mycket lästa författaren Friedrich Gerstäcker, hvilken i medlet af denna månad reste genom Baarbräcken, försäkrar, att denna stad ingalunda är förstörd, såsom förut allmänt uppgifvits. De granater, säger han, hvilka dit inkastades, hafva till och med gjort så godt som ingen, eller högst obetydlig skada; endast två eller tre hus hafva nedbrunnit. För detta lyckliga förhållande har man dock icke at: tacka kejsar Napoleons ädelmod och det ursäktar icke hans beteende att beskjuta en öppen stad. — Samme författare har äfven för några dagar sedan besökt familjen Gandars villa i Remilly, om hvilken berättats, att den totalt utplundrats och förstörts af ett preussiskt och ett hessiskt regemente. Jag kan försäkra, skrifver Gerstäcker, att jag fann villan ännu i fullkomligt godt stånd; icke en ruta, icke en spegel, icke ett tafvelglas var sönderslaget. I salongen stodo utmärkt vackra, med shagg klädda möbler oskadda, sängarne med sina sidentäcken stodo öfverallt orubbade och igodt stånd, och de der boende officerarne, förklarade mig, att de hade inflyttat fem dagar efter de ofvannämnda truppernas genommarsch och då funnit allt i samma skick som det nu befanns. Att ett par stolar voro sönderbrutna, att de uttröttade och hungriga soldaterna hade tagit de lifsmedel de funno och annat, som kunde vara dem till nytta, t. ex. filtar och dylikt, det må vara, men hvarför hade invånarne flytt? Och, man må tillåta mig att fråga: hur skulle månne de svärmar, hvilka nu som fångar införts i Tyskland, ha huserati våra hem, om de kommit till oss såsom segerdruckna krigare ? Gerstäcker såg i Remilly en större transport af franska fångar, som der inväntade ett bantåg. Bland dem, berättar han, fanns en ung, ganska vacker marketenterska, klädd i soldatjacka med gula axelklaffar, som buro numret 6. Hon såg liflig och munter ut och gick de fångna soldaterna tillhanda med inköp af cigarrer och tobak, som utbjöds till dem af tyska marketentare — slödder, som gör allt för att bedraga de stackars fångarne, fordrar oerhörda priser för dåliga varor och med god smak tager half-franks-stycken för silfvergroschen. Detta oskick tarfvar rättelse... Det hade blifvit nästan mörkt, och det tåg som skulle bortföra fångarne, var ännu icke färdigt. Den unga marketenterskan stod hos