Dagens Nyheter – 24 september 1870, sida 1

som hade ögonen med sig, varnade mig. Men jag skrattade, då han sade: SAkta dig, hon skall bringa vanära öfver oss alla. Han hade rätt. Jag har för hennes skull blifvit förföljd af polisen alldeles såsom en tjuf som gömmer sig, för att icke bli gripen och straffad. Öfverallt, der man frågat efter mig med en stämning i handen, torde folket ha sagt sinsemellan: Jaså, nu har han väl gjort sig skyldig till något fult streck4. Och här står jag nu inför rätta. Ack! min herre, hvilken ledsam händelse! Det är så, skall jag säga, att alla med namnet Lerouge ha varit hederliga menniskor från far till son så länge verlden stått. Muntligt af en Lerouge är så godt som skriftligt af hvar och en annan, säger man derhemma. Fråga sjelf, skall ni få höra. Ja, hon var en dålig menniska, hustru min, och jag har sagt henne mer än en gång att det skulle komma att gå henne illa på sistone. — Jaså, ni har sagt henne detta? — Ja, hundra gånger så visst som en, min herre. — Och hvarför det? Lugna er nu, min vän, och låt mig höra huru det hänger ihep med saken. När fick ni skäl till att gifva henne sådana varningar? — Åh, det är längesedan, min herre, svarade sjömannen, mer än trettio år. Hon har i alla tider varit ärelysten och velat lägga sig i de förnämas angelägenheter; det är detta