Dagens Nyheter – 23 september 1870, sida 1

NN SN ATA SR den. Såsom ett bevis på, hvad de franska ströfkårerna kunna uträtta, anför Sidcle i en längre berättelse om den verksamhet, som en sådan kår, hvilken bestod af 15 man, har utvecklat, att den inom få dagar dödat 20 preussare, deribland 3 officerare, gjort 26 föngar samt eröfrat 2 ridhästar och 2 förspända vagnar. ve tyska truppernas framryckande iFrankrike göres mycket besvärligt genom anfall af franc-tireurs, hvilka isynnerheti Ardenner-skogen gjort preussarne mycket afbräck. Så förlorade nyligen en afdelning kavalleri 1 officer och 25 man, utan att man ens såg till friskyttarne eller kunde förfölja dem i den täta skogen, der de hastigt försvunno. Den fanatiska befolkningen vållar fienden mycket bryderi, och exekutioner för öfverfall, förstörelse af telegraftrådar, uppbrytning af jernvägsskenor m. m. blifva med hvarje dag allt talrikare. Paris försvar. Från Paris skrifver en korrespondent den 11 september, bland annat: Jag for till höjden Montmartre, derifrån för 55 år sedan den grånade hjelten Blächer med sina tappra skaror trängde in på Paris. Qvarnarna äro nu nästan alla försvunna. Tornet, derifrån man, som bekant, har ett utmärkt panorama öfver Paris, fick jag icke bestiga, derför att en telegrafstation der var inrättad; vid dess fot, bredvid det uråldriga, vördnadsvärda klostret marscherade och exercerade mobilgardister och friskyttar på den ojemna terrängen. Nedanför, på den rymliga S:t Pierre-platsen, är ett litet läger upprättadt; bredvid detta, fullkomligt i skydd af höjden, äro karuseller o. d. hopfördt; till och med en thespis-kärra) har icke försmått att der söka skydd; en oerhörd mennmiskomassa är församlad på platsen bredvid den väldiga saluhallen och åser ötningarna; en annan del åskådar uppstigandet af en luftballong. Hr Nadar och några hans kolleger vilja nämligen bhjelpa de belägrade parisarne medelst lufttelegrafi. Himlen var molnbetäckt, annars hade jag mot 1 franks entrå beredt mig det nöjet att göra en tur i de högre regionerna. Detta är dock egentligen ingen entrå, utan en frivillig gåfva till Secours international. Aldrig har jag sett Montmartre så tätt packad med menniskor som denna dag; man skulle ha kunnat tro, att det varit en marknad eller något skyddshelgons fest, som firades af allmärheten. Krämare och handlande, blinda och lama, musikanter och hundar, soldater och matroser, mil:täri blus, konstmakare och trupper, hvilka sjöngo Marseljäsen och Mourir pour la patrie, bullret från karusgellerna, kommandorop, och dertill. den backiga, amfiteatraliska terrängen med de egendomliga byggnaderna, ruinerna, klostret och tornen, de tusentals högtidsklädda menniskorna och hela det oändliga Paris framför oss ; en mera pittoresk anblick kan man icke tänka sig. Jag passerade flera egendomliga, gamla, krokiga gator för att från andra sidan af höjden se ned på S:t Denis-slätten; men hur förvånad blef jag icko öfver att se hur man hade demolerat och förödt hela tomter, som man förvandlat till skangar och armerat med groft artilleri, som serverades af marinsoldater och matroser. Positionen är icke illa vald; man ser befästningarna och slungar kulorna öfver det norrut belägna Montmartre, öfver den sköna, stora kyrkan Notre Dame de Montmartre ut på S:t Denis vägen. De midtemot höjden belägna husen voro till en del öfvergifna eller höllo på att utrymmas. Jag gick längre borrut nedät staden, passerade den nya vindbron, befästningen och redutten och ut på slätten S:t Denis. Man arbetade icke, dock fanns der hvarken militär eller artilleri; den till höger vid vallen, bredvid chemin de fer cireulair s station belägna kasematten var upptagen af tullbetjening. Derutanför voro träden blott beröfvade sina kronor, och några baracker och krogar funnos ännu qvar. Slätten åt S:t Denis till är öde och tom. På vallarna syntes många svåra kanoner, man upprifver stenläggningen för att icke de nedslående kulorna skola ricochettera; med friskt mod håller man på att anlägga en hästjernväg för transport af trupper och sårade, nästan omedelbart i skydd af vallen. Sedan fem dagar arbetar man och inom 14 dagar skall allt vara fullbordadt. Fästena äro för öfrigt nogiordning, vallarna äro det ännu på långt när icke. På cftermiddagen var jag vid porten Milloc; den stackars gatan de Neuilly är demolerad. Man märker här i den stora staden alls icke allt det elände, som förefinnes utanför portarna och vid befästningarna. Den vackra Seinebron vid Neuilly är underminerad och skall inom kort ligga i ruiner, hela trakten till acklimatisations-trädgården är raserad och ser ) Liten transportabel scen på hjul.