Dagens Nyheter – 23 september 1870, sida 1

ömklig ut; städerna Suresnes, Puteaux och Courbevoie äro till hälften öfvergifna; öfverallt arbetar man ännu på förskansningar. I hskgrunden, på höjden eller Rond point de Courbevoie stär ett monument af mannen med den lilla hatten och grå rocken, som derifrån redan för tredje gången åsåg stormningen af Paris, som denna gång, åtminstone för ögonblicket, tyckes ha antagit en allvarlig karakter, isynnerhet då jag ser ut genom fönstret. Trummandet, pipandet och musicerandet fortgår utan återvändo; nationalgardister passera oupphörligt förbi i god ordning; de taga sig bra ut i sin vackra men enkla uniform; efter dem komma mobilgardisterna och en sällsam pålemåele af de äfventyrligaste vapenslag, en verklig maskerad. Afdelningar at jägare, medborgare-ulaner, pompierer, kyrassierer, derimellan otaliga blus-soldater, friskaror i ljusblått, i mörkblått, i gult med röda snören från de olika provinserna, normanner i svart och slutligen folk med keppi och gevär i alla möjliga yrkesmäns anspråkslösa drägt, ett obeskrifligt kaos, en egendomlig anblick i det klara, herrliga solskenet. Första afdelningen af de nordamerikanska frivilliga har ankommit till Paris. En hjeite på sjuksängen. Barmhertighetssystern Marie Madelaine, som vårdar Mac Mahon i Pourri aux Bois, har tillsändt tidningen Union följande lilla intressanta bref: Jag är nu fången, men sällan, det kan jag försäkra, har en fånge befunnit sig så väl som jag. Det går raskt med marskalk Mac Mahons tillfrisknande, men Gud har också gifvit honom en verklig iernkonstitution. Jag har aldrig sett någon patient, hvars tålamod kan jemföras med marskalkens. Han har legat åtta dagar i samma ställning utan att röra sig och utan att man kunnat bädda hans säng under honom, men icke en klagan har kommit öfver hans läppar. Man kan förbinda honom, man kan skära uti eller sondera det förfärliga såret, som går tvärsöfver höften och som är så djupt, att ett tio ärs barn kan lägga sin knutna hand deruti, och han uppger icke så mycket som en suck en gång. Hvad man än ger honom, hvad man än gör med honom, säger han aldrig annat än tack, kära syster. Aldrig hör man honom klaga öfver orsakerna till vär olycka. Han har gjort sitt bästa, och han tror, att alla ha handlat på samma sätt, Så snart han utan alltför stora olägenheter kan utstå en resas besvärligheter, är det hans fasta beslut att stöta till sina krigskamrater i Tyskland.