Dagens Nyheter – 21 september 1870, sida 2

— 502 — presten. Jag tog henne ju nyss i handen och talade med henne; men hon var och förblef orörlig och känslolös. Officeren syntes försjunken i djupt begrundande. — Stig in, sade han till sist, kanske är det Gud som vill det. Grefvens rörelse vår så stor att han med möda kunde gå. Doktorn ville leda honom, men han afböjde denna artighetsbevisning genom en åtbörd, i Både kyrkoherden och läkaren inträdde i sängkammaren på samma gång som hr de Commarin. Claire och den gamle militären stannade på tröskeln midt emot sängen. Grefven gick tre eller fyra steg, hvarefter han nödgades stanna. Han ville, men han förmådde icke komma närmare. Denna döende, var det väl Valrie? Förgäfves forskade Khan bland sina minnen, ingenting i detta af sörgen tärda ansigte, ingenting i dessa af smärtan förvridna drag erinrade honom om den sköna Valgrie, som hän i sin ungdom tillbedt. Han kände icke igen henne. Men hon kände väl igen honom eller, rättärg, hon anade hans närvaro. Plötsligt väpnades den vanmäktiga med en öfvernaturlig kraft; hon reste sig upp i sängen, dervid Blottande sina till ytterlighet magra armar. Genom et våldsam rörelse ryckte hon bort den vid hufvudet fästade isblåsan samt strök