Dagens Nyheter – 21 september 1870, sida 2

— UVUJ mm tillbaka det ännu rika håret, fuktadt af vatten och svett. -— Guy! ropade hon, Guy! Grefven rTyste och darrade i alla lemmar. Han förblef orörlig, påminnande om dessa olyckliga som, enligt folktron, fortfara att stå sedan do träffats af åskan, Ihen sammanfalla till stoft, så snart man rör vid dem. Han märkte icke hvad alla öfriga tillstädesvarande med förvåning sågo, nemligen den hastiga förändringen hos den sjuka. Hennes anlete ljusnade, en himmelsk glädje göt sig deröfver, och hetines i följd af sjukdomen insjunkna ögon antogo ett uttryck af outsäglig ömhet. — Guy, sade hon med mild röst, så har jag dig då tändtligen här! Min Gud, hvad jag väntat dig länge! Du kan icke åna allt hvad jag under din frånvaro lidit. Jag skulle varit död af sorg och smärta, om jag icke hoppats att förr eller sednarefå äterse dig, mitt stöd: Man har Kållit dig långt afläigsHad från mig? Hvem? Dina slägtingar, Kan jag förstå. De elaka metiniskoörna! Du har då icke sägt dem att ingen här på jorden älskar dig så högt som jag? Nej, detär icke detta skär; jag minnes fu... Såg jag icke din vredgade mini då du gick från mig? Dina vänger ville skilja oss åt; de såde dig att jag var otrogen, att jag älskade en annän. Hvem har jag då gjort ondt, eftersom jag ådragit mig fiender? Förmodligen väckte min