Dagens Nyheter – 21 september 1870, sida 1

RR nödigt för att invänta den första derifrån till Portsmouth afgående ångbåt. Med den första passagerareångbåt, som den 8 d:s afgick från Rhyde till Portsmouth, öfverreste kejsarinnan. Det var kl. 128 på morgonen, sjön gick hög, en grå dimma insvepte land och haf, däcket var tomt och öde, en liten kappsäck och två små nattsäckar inrymde hela hennes packning. Två damer och en enda betjent utgjorde hela hennes svit, och utom dessa fanns det knappast ett dussin passagerare på fartyget. Detta sällskap var väl det sorgligaste, som någon lustreseångare på länge haft ombord. I Portsmouth togs vid landstigningsplatsen en hyrvagn, som förde flyktingarne till den i andra ändan af staden belägna bangården, der de fingo vänta temligen länge innan nästa tåg till Hastings afgick. Vägen löper längs södra kusten, resan går temligen långsamt, ty man måste byta om vagnar ett par, tre gånger, och det var redan sent då kejsarinnan kom till Hastings. Ett telegram från Rhyde tyckes ha underrättat prinsen om kejsarinnans ankomst, ty han väntade henne på hotellets trappa. Stackars gosse! Få kände honom och ännu färre den tätt beslöjade dam, i hvars armar han snyftande kastade sig. Marninhotellet, der kejsarinnan tog in, är en blygsam byggnad af sten med blott tre fönsters front, från hvilka man har utsigt åt hafvet; baksidan åter vetter åt en hög bergvägg, från hvilken hotellet är skildt blott genom en smal, smutsig gate, full af fiskoch skräpbodar. Hotellet har, som sagdt, tre fönster på framsidan, och dess yttre är oansenligt, ehuru det liksom alla hus vid de engelska badorterna ser hemtrefligt ut i följd af sin ljusa färg, sina gröna jalusier och lätta balkong, som löper utmed de i en halfcirkel framspringande, breda fönsterna. Det har blott en ingång, men två trappor upp till rummen på öfra botten. Den ena är uteslutande kejserlig, den andra står till de andra gästerra3 disposition; det finns dock icke många, ty större delen af huset är hyrdt af kejsarinnan. Framför porten står en poliskonstapel för att hålla nyfikna och tjufvar på afstånd. Detta är den enda uppmärksamhet, som staden hittills. visat kejsarinnan. Han representerar i sin blygsamma personlighet det hundramannagarde och de kyrassierer, hvilka ännu för några dagar sedan omgåfvo de kejserliga personerna såsom hedersvakt. Förutom nämnde poliskonstapel hvimlar det ständigt af nyfikna utanför huset, hvilka för allt i verlden vilja se prinsen eller kejsarinnan eller allra helst båda tillsammans. Fruntimmerna äro, såsom man kan tänka sig, de tappraste och envisaste bland dessa nyfikna, och de stå ofta hela timmar i solhetta eller storm för att spana efter sitt byte, men de. kunna skatta sig lyckliga om de få se prinsen, som ibland visar sig i andra våniogens mellanfönster och dessutom kl. 11 på f. m. och 4 på e. m. brukar taga en promenad med en herre i sin svit längs kusten eller inåt landet. Hans utseende är nogsamt bekant genom flerfaldiga beskrifningar; han ser spenslig och nedslagen ut, begagnar hvit, bredskyggig hatt och är tacksam för hvarje vänlig helsning. Kejsarinnan sjelf har sedan sin ankomst till Hastings blott visat sig ute en gång; det var söndagen den 11, då hon i en hyrvagn for till kyrkan. Hon bar svart sidenklädning och svart flor för ansigtet. För öfrigt har hon icke lemnat hotellet och icke mottagit någon annan än den katolska själasörjaren på platsen. (I Hastings finns en talrik katolsk församling.) Man säger, att hon är sjuk och ligger till sängs större delen af dagen. Detta må nu vara sannt eller icke, men i fönstret till sitt rum visar hon sig icke, jalusierna äro stängda dagen i ända och öppnas blett om morgnarne medan rummet städas; i rummet bredvid äro de deremot blott stängda till hälften. Detta är ben