Dagens Nyheter – 20 september 1870, sida 1

nn två eller tre nordtyska örlogsmän. Lastens värde säges uppgå till 2,000,000 frank, Det lilla kri kriget. Hans Wachenhusen skrifver den 8 september från Rheims: Iogen har bättre än jag haft tillfälle att öfvertyga sig om tillståndet i byarne i de franska departementen, ty jag har i alla riktningar genomströfvat dessa byar, för att än vara vid den ena, än den andra delen af armån. Det mobila nationalgardets organisation är verkställd, det har jag sett; i dussintals: byar har jag sett gevär och ammunition tagas i besag vid visitationerna i husen. Och dock kan man icke antaga, att man funnit alla gevär, ty invånarne gömma sorgfälligt sina vapen då fienden nalkas, och endast de underlåta detta, hvilka önska se sig befriade från sina vapen. Herrar franc-tireurs och mobilgardister finnas, äro organiserade och beväpnade. De bära bluser med det röda korset på armen och bilda byarnes garde. Rycker åenden an, krypa de ur sina bluser och gömma sina gevär. Drager han vidare, framtagas åter bluser och gevär, och komma sådana soldater till byn, hvilka såsom tillfrisknade äro på väg att åter uppsöka sina regementen, blifva de af de hjeltemodiga tireurerna öfverfallna och — nedgjorda. Ofta har jag ankommit sent på qvällarne till byar, der utom några sårade eller upptröttnade soldater, ingen preussisk besättning funnits. Det var ruskigt att fara fram bland alla dessa hemska ansigten och hämndegiriga blickar; invånarne stodo hopvis på bygatorna och besvärade sig knappt med att vika åt sidan. Men hästarne voro uttröttade och det återstod ingenting annat än att söka ett qvarter. Och hvilket qvarter! Hus och kojor voro i allmänhet öfvergifna, i de flesta voro dörrar och fönster inslagna, rummen voro öde och tomma. Icke ettljus, inga förfriskningar. Sönderslagna buteljer, tallrickar och koppar; sönderrifna kläder, madrasser och allt möjligt skräp betäckte marken. I spisarne låg kall aska, 1 täpporna fanns ej mer någon potatis. Stallen tomma, höskullen tom. Allterbjöd en hemsk bild af förstörelsen. Dock fanns alltid ett tak, alltid en knippå halm, hvaraf man kunde bereda sig ett läger. Skjutspojken fick taga in kaffepäsen, köttet, det knaggliga brödet. Snart lågade åter eld i spisen, en eld, som framlockade flädermössen såväl som invånarne, hvilka i smyg tittade in genom de utslagna fönsterna, Man sof med ett öga i sender, med revolvern i hand, ty dörren var sönderslagen; nattvinden pep in genom fönstret. Glad helsade man den första gryningen för att vända den ogästvänliga platsen ryggen och för att på qvällen hamna på ett likadant ställe. Ofta fann jag, under mitt sökande efter det bästa bland dessa eländiga qvarter, lefvande varelser i de dystra rummen. På tillropet wer da? svarades: Vi tillhöra det och det regementet, som vi uppsöka. De lägo der, dessa arma, utan en drick vatten, ty bruunarne voro fyllda eller ädrorna tillstoppade; de lågo der utan mat, och andra morgonen fortsatte de sin mödosamma vandring på fistande mage. Vid sådana tillfällen hafva, det vet jag, mobilgardisterna och franc-tireurerna öfverfallit mängen, föröfvat mången hbjeltebragd, för hvilken ingen hämnare. funnits,. dertör att den dödades mun icke kunde anklaga dem. Detsamma måste ofta ha händt.i de stora skogarne, isynnerhet Ardennerna; genom -hvilka leda vägar, vid hvilkas -kant jag såg mången uttröttad soldat sitta ; hjelplös på grafveus brädd. Detsamma måste ha händt på chaussåerna, på hvilka dessa arma soldater af brist på. föda neddignat, utmattade och med såriga fötter, föratt. -hjelplösa falla i händerna på dessa lönmördare.