Dagens Nyheter – 14 september 1870, sida 2

Man läser i ett bref, skrifvet i preussiska lägret ffamför Metz till Daily Telegraph: Ett bref från marskalk Bazaine, befälhafvare öfver den franska armåekåren i Metz, har fallit i preussarnes händer. Det är adresseradt till hans hustru och saknar icke intresse, Deri förekommer följande: Hvad mig angår, skall jag afvakta händelserna. Hela min arme är med mig. Så snart man behandlat Napoleon såsom han förtjenar, är jag beredd att uppdaga vissa propositioner som han gjort mig. Jag skall derigenom genast komma i ett godt förhållande till den nya regeringen. x Metz, Toul, Verdun och Thionville hafva i mer än 3 århundraden varit i fransmännens händer. Det var nemligen år 1552 som Frankrike eröfrade dem från Tyskland och dermed lade grunden till sitt välde öfver Elsass och Lothringen. De äldre borgarfamiljerna i Metz — der tyska kejsardömets förnämsta grundlag, den gyllene bullan, hade blifvit undertecknad — voro så stolta, att det bland dem var öfligt att önska ett nyfödt gossebarn inom klassen, att det en gång måtte blifva borgmästare i Metz eller åtminstone konung af Frankrike. Vielleville hette den sem tog Metz i besittning och blet dess förste franske guvernörj år 1553 började han befästa Metz; han lät nedrifva 3 kyrkor och 250 hus för att på tomterna anlägga ett citadell. Invånarne försökte gång på gång att vinna återförening med tyska riket, men tortyr och afrättningar gjorde om intet deras tilltag. Den kansler som då var Frankrikes förste minister hette Ollivier i likhet med den, hvilken i år skulle förskaffa Frankrike den preussiska Rhenprovinsen. Det var icke förrän i vestfaliska freden 1648 som Metz definitivt af Tyskland afträddes till Frankrike. Napoleon i sitt fall. En korrespondent till Paris-Journal, som sett kejsaren då han som fånge fördes genom Belgien, lemnar derom följande skildring: Klockan var 12. Etttjog bönder omgaf den lilla bangården i Libramont. Från en hålväg sågo vi en halftäckt vagn med det kejserliga vapvet på dörrarne komma körande, framför redo två belgiska jägare och vid sidorna två franska ordonnansofficerare. I vagnen satt kejsarep, litet blekare måhända än vanligt, men Fock alltid densamme. Vid hans sida såg man general Lepie. I går afton hade han öfverskridit belgiska gränsen och tillbringat natten i ett värdshus; i dag anlände han hit till. bangården, det första steget till — S:t Helena! Kejsaren helsade på alla. Då man såg vagnen komma och svänga om hörnet, uppstod ett mummel bland allmänheten, som om man sade: der är han! Detta påminte mig om Roquetteplatsen i Paris, den dag då en afrättniog skall försiggå, vär klockan slår 6 i tornet, när den tjocka jerndörren långsamt öppnas oeh när folket, som stått sammanpackadt hela natten igenom, plötsligt utbrister: der är han! Sinnesstämningen och utropet voro här desamma. — Kejsarens vagn åtföljdes af 5 andra vagnar, i hvilka sutto franska, belgiska och preussiska generaler. Napoleon steg ur vagnen långsamt och bedröfvad. Den ohyggliga tystnaden bröts blott af en enda stämma, som ropade: lefve kejsaren! med korta uppehåll och med en bortdöende röst. Ödets ironi! Det var en drucken karl. Det belgiska gardet nödgades bortföra honom. Kejsaren inträdde i en liten väntsal af 10 fots längd och 4 fots bredd, som i ett ögonblick öfverfylldes af epåletter och sporrar; i ett af salens hörn stodo de civila auktoriteterna, den lilla stadens borgmästare m. fl. Alla voro på stående fot och med obetäckta hufvuden; de civila voro iklädda svarta högtidskläder, Man kunde tro sig vara på en begrafning, såförstämda voro sinnena, sådan tystnad herrskade i salen, och jag saknade verkligen korset och vaxljusen. Kejsaren begärde papper och bläck, och stödd mot en fönsterkarm, skref han hastigt några rader. Emellertid ordnades bantåget, som skulle föra den fångne vidare. Jag trodde mig drömma. Denne man, som bestigit maktens tinnar, blef en afton förd till ett uselt värdshus, och den följande dagen inrymdes all denna herrlighet i ett rum om 40 qvadratfots yta, på en oansenlig banstations fuktiga golfstenar. Utifrån kunde jag se alla hans rörelser. Han hade satt sig på en stol och lagt benen i kors, och hang hufvud med en divisionsgenerals uniformsmössa lutade sig mot salens kalla stenvägg. Straxt ofvanför kans hufvud satt uppslagen en affisch, hvarpå lästes: Resa genom Belgien till nedsatt pris. Hvilken bitterhet af ödet! Hvilken försynens