mn mn nm OO OA RR RR EE SAR ser Lo Franska republiker. Den rundskrifvelse, hvilken Jules Favre i egenskap af utrikesminister och vice president i regeringen för national-försvaret utfärdat till Frankrikes diplomatiska representanter i utlandet, lyder i sin helhet sålunda: Min herre! De tilldragelser, hvilka nyss timat i Paris, förklaras så tillräckligt genom händelsernas obevekliga logik, att det är öfverflödigt att mycket orda om deras mening och betydelse. Då befolkningen följde en alltför länge åter hållen, oemotståndlig impuls, lyssnade hon till en högre nödvändighet, som hennes eget bästa ålägger henne. Hon ville icke gå under tillsammans med det brottsliga välde, som förde Frankrike till branten af sin undergång. Hon har icke törkunnat Napoleon den 3:djes och hans dynastis afsättning: hon har endast i den gudomliga och menskliga rättvisans, i den allmänna välfärdens namn bevittnat den gåsom ett faktum. Och denna dom var redan på förhand så rotfästad i det allmänna omdömet, att ingen, icke ens bland det fallna väldets mest högljudda försvarare, rest sig för att understödja detsamma. Under bördan af sina egna fel har detta välde krossat sig sjelf, under en oerhörd folkmassas bifallsrop, utan att en droppa blod förspilts, utan att någon beröfvats sin frihet. Man hade det i historien oerhörda skådespelet, att medborgare, hvilka på folkets uppmaning mottogo det af faror uppfyllda värfvet att strida och att segra, icke ens ett ögonblick tänkte på de motståndare, af hvilka de ännu föregående afton hotades med militärisk exekution.äGenom sin underlåtenhet att hedra dem med någon slags vedergällning ha dessa medborgare ådagalagt deras förblindelse och vanmakt. Ordningen har icke ett enda ögonblick blifvit störd; vårt förtroende till nationalgardets och hela befolkningens klokhet och fosterlandskärlek tillåter oss att försäkra, att det iframtiden också skall förblitva så. Befriad från smäleken och faran af en af alla sina pligter glömsk regering, inser en hvar, att denna slutligen återeröfrade nationela suveränitets första handling måste vara att beherrska sig sjelf och söka sin styrka i aktning för lagen. Men tiden hastar: fienden står utanför våra ortar ; t vi hysa blott en tanke: att tördrifva onom från vårt område. Men denna pligt, som vi nu beslutsamt åtaga oss — vi ha icke påbördat Frankrike densamma; om man hade lyssnat till vår röst, skulle Frankrike nu icke varit underkastadt densamma. Vi hafva, till och med på bekostnad af vår popularitet, energiskt försvarat en fredlig poli tik. Vi skola försvara den fortfarande med en ännu djupare öfvertygelse. Vårt hjerta vill brista vid åsynen af detta menniskoslagtande, genom hvilket blomman af två nationer dukar under, hvilka man med någon smula sundt förnuft och obegränsad frihet skulle ha kunnat bespara denna fruktansvärda katastrof. Vi sakna ord för att uttrycka vår beundran för vår hjeltemodiga armå, som uppoffrats genom sitt öfverbefäls oerfarenhet och som dock framstår i en långt mera upphöjd storhet genom sina nederlag än genom de mest lysande Begrar. Ty oaktadt sitt medvetande om de missgrepp, hvilka blottställde henne, har hon sublimt uppoffrat sig med en säker död för ögonen och räddat Frankrikes ära från den vanheder, med hvilken dess regering befläckat henne. Heder åt henne! Nationen öppnar gina armar för henne! Den kejserliga regeringen har