Dagens Nyheter – 13 september 1870, sida 2

ningen, stannar svarslös inför medlidandet och de vänliga råden, huru föga uppriktigt de än må vara menade. Men herr Daburom briljerade just i konsten att genom rörande vänlighet öfvervinna anklagades : halsstarrighet. Huru många bekännelser hade han ej framlockat jemte ymniga tårar! Ingen förstod såsom han tangera dessa gamla strängar som fortfara att vibrera i de mest förderfvade hjertan, hedern, kärleken, familjen. Mot Albert visade han sig mild och väl. villig, fattad af det djupaste deltagande. Der olycklige! Hurn bittert måste icke han lida han hvilkens hela Hf förflutit under så an genäma förhållanden! Huru hastigt hade icke allt sammanstörtat omkring honom! Hven : hade väl kunnat förutse detta för någon kor tid sedan då han varen rik och förnäm ätt exida hopp? Frambesvärjande det förflutna uppehöll sig demaren vid alla de mest röran de minnena från hans ungdom. Han gjorde honom till martyr genom de smärtsammaste anspelningar på Claire och hennes kärlek til honom. Hvarför envisades han att ensam bär: sin ofantliga olycka? Hade han då i denn: verld ingen, som med: glädje skulle dela hans sorg och söka mildra densamma? Hvarfö denna oförnaftiga tystnad? Borde -han icke skynda sig att lugna henne, hvilkens lefnads lycka var beroende af hans egen? Hvad for drades härför? Ett --ord. Sedan skulle har