Dagens Nyheter – 13 september 1870, sida 1

ska regeringen och mären i Paris inga andra qvar i stadshuset är en bataljon af 66:e linieregementet som fått i uppdrag att hålla vakt. Deremot kommo det ena ögonblicket efter det andra deputationer, åt hvilka man meddelade namnen på medlemmarne af den provisoriska regeringen och som derefter drogo sig tillbaka, sedan de helsat desses utnämnande med acklamation. I Tuilerierna. I det ögonblick, då högern lemnade den inkräktade kammaren och då ordet republik hördes från allas läppar, bröt folket sig in genom gallerporten till Tuilerier-trädgården vid Concorde-torget. Dervar för tillfället en afdelning suaver posterad. Man krossade utan motstånd de örnar, som voro anbragta öfver denna port. I spetsen för inkräktarne ställde sig genast mobiloch nationalgardena. Ett stort antal mobilgardister hade alltifrån morgonen samlats på Concorde-torget vid foten af Marseille-statyn. När man väl kommit förbi den stora dammen, varseblef man på långt håll gardes-voltigörer, sammanträngda inom den afskilda delen af trädgården, och man stannade. Det var då hr Louis Ravenez, mobilgardist, fick i uppdrag att inleda underhandlingar med soldaterna. Han gick fram med en hvit näsduk, fästad vid ändan af geväret. Efter honom följde hr Victorien Sardou. General Mellinet stod på terrassen, och honom nalkades hr Ravenez, sägande ungefär etta: — Republiken är proklamerad. Jag kommer till er i folkets och nationalgardets namn, med begäran att det måtte tillåtas oss attinträda i slottet, som är vår tillhörighet. Vi förbinda oss att icke begå några excesser. Hopen nalkades. Då stiger general Mellinet upp på en stol och besvarar den till honom ställda frågan sålunda: — Mina herrar, jag begär icke bättre än att få begifva mig härifrån med mina trupper, mot vilkor att slottets bevakning genast upp drages åt här tjenstgörande nationalgarde. Jemte detta får jag förklara, att om en enda af våra soldater ofredas, skall jag fullgöra hvad min pligt såsom general bjuder. — Ned mA kejsaren! ropade folket. Vi vilja komma i: i slottet. General Meiii.ct ger order om att flaggan å tornet skall hissas ned. Mobiloch nationalgardena bildade då haie längsefter pelargången mellan Tuilerierua och Carrousel-platsen och läto folkmassan defilera, hvilken derunder uppgaf ljudliga hurrarop, men afhöll sig från att begå något ofog. För öfrigt ställde man nationalgardister öfverallt, såsom skydd mot okynnet. Slottet var alldeles tomt; endast kökspersonalen hade uraktlåtit att taga till flykten. En herre, som sade sig vara underfogde i Saint-Cloud-palatset och general: Lepics sekreterare, fanns der äfven, och han lemnade åt hr Ravenrez en nyckel, som ledde till de inre rummen. Sekreteraren var mycket rörd, — Ack, min herre, sade han till hr Ravenez, det är förskräckligt! Den stackars kejsarinnan! Tänk, huru fegt man öfvergifvit henne! Alla dessa menniskor, som hon underhöll så rikligt, ha lemnat henne ensam... Mottagningssalarne i första våningen hade bibehållit sitt vanliga utseende; emellertid såg man från Carrousel-platsen att gardinerna voro borttagna från fönstren. I bottenvåningen rådde en obeskriflig oordning. Kejsarinnan hade nyss rest; allt bar spår af denna plötsliga affärd. Dock försäkra andra att hon rest redan kl. mellan 2 och 3 natten till lördagen. De kejserliga rummen voro belamrade med tomma kappoch nattsäckar, hattaskar m. m.