Dagens Nyheter – 12 september 1870, sida 3

kronprinsen af Sachsen oeh af en gevärskula dödades i slaget vid prinsens sida, skildrar Russel på följande sätt den sista episoden af slaget, hvilken omsider medförde kejsarens fångenskap och armens kapitulation: Bairarne af kåren yon der Tann hade fått den svåra uppgiften att taga byarne Bazeille och Balan, hvilka ligga straxt utanför Sdans fästningsverk, och ledo dervid förfärliga förluster. De voro på en gång utsatta för infanteriets skott från husen, kanonerna från fästningsverken och gevärselden från vallen. Byarnes invånare deltogo i försvaret, och då bairarne först på sin egen pontonbro och på jernvägsbron hade kommit öfver på Maas högra strand, kunde deras på höjderna å andra sidan om floden placerade artilleri icke längre understödja dem. Fransmännen, isynnerhet marininfanteriet, angrepo dem med kraft, och tre baierska divisioner, hvilka kl. 4 började striden, måste motstå tre anfall efter hvarandra från fästningen och de under densammas vallar stående trupperna. De voro en gång nära att bli öfverväldigade, ehuru detta väl knappast skulle ha förändrat den franska armåns öde. Bairarne tro, att Mac Mahon sårades tidigt på dagen, under det han ledde en offensiv-rörelse mot Bazeille. General Ducros tog då öfverbefälet, men general Wimpffen, som ett par dagar förut hade kommit från Algier och icke ännu hade öfvertagit de Faillys befäl; öppnade och förevisade ett försegladt bref, genom hvilket han bemyndigades att öfvertaga ledningen, om något skulle hända Mac Mahon, Enligt fångna franske officerares berättelser, rådde oenighet mellan Ducros och Wimpffen om den anfallsplan, som fransmännen en del af dagen följde; då de nemligen en gång hade drifvit bairarne ut ur Balan, gjorde de ett hastigt anfall mot Illy liksom för att hugga sig igenom flanken af den sachsiska armån och gå i riktning åt Metz. Men kronprinsen af Sachsen hade då åter upptagit offensiven, hejdade dem med en öfyerväldigande styrka och dref dem tillbaka. De baierska divisionerna ryckte då åter fram och besatte definitivt Bazeille eller hvad som deraf fanns qvar, under det att striden om Bälan vara de mycket längre. Enligt de baierskå bes rättelserna var ,det här som kejsaren, med den förklaring att han ville tjenstgöra som simpel soldat, slöt sig till en anfallskolonn, som var sammansatt af lemningar från flere regementen och afsändes för att drifva bairarne tillbaka. Men artilleriet på höjderna öfver floden och korselden från höjderna bakom vägen voro alltför starka för trupper, hvilka redan voro uppskakade genom en lång, elycklig fäktning och förfärliga förluster. Kulor och granater regnade kring kejsaren och en gång sprang en granat midt framför : honom så att han doldes af röken. De honom omgifvande officerare förmådde honom att vända om, och bairarne, hvilka hastigt följde efter, besatte Balan och upp togo striden på: sjelfva fästningens glacis: Kanske är det på detta ögonblick general Wimpffen syftar i sin dagorder till armån, der han talar om ett afgörande ögonblick, då en sista ansträngning måste göras för att till hvad pris som helst slå sig igenom. Men, säger han, af hela denna stora armå på 90,000 man återstodo endast 2,000, hvilka hörsammade appellen; Af de öfriga voro väl närmare 20,000 i preussarnes händer och 8;000 fallne eller sårade, men hela återstoden på 60,000 man hade vid denna tidpunkt blifvit en fullkomligt desorganiserad massa, utan ordning eller disciplin, Cyillig nog att såra, men utan mod att slåss, och var sammandrifven i en förvirrad flock af det öfverväldigande. krossande artilleri, hvars moraliska verkan var åtminstone lika stor som dess fysiska. Den bitterhet, hvarmed de franska soldaterna och officerarne ömsesidigt utslungade beskyllningar mot hvarandra, visar, att redan långt före slaget saknades ett af de väsentligaste vilkoren för en armås styrka. Det fattades icke allenast det hjertliga förhållandet mellan officerare och manskap, utan de kommenderande voro på sätt och vis rädda för sitt folk, de vågade icke uppehålla disciplinen med stränghet af fruktan för att göra soldaterna alldeles bångstyriga. Man kan ej föreställa sig eller beskrifva scenen, då denna armå eller rättare denna sammanraffsade hop i uniform blef af sina förföljare sammanträngd. Det franska aptilleriet hade faktiskt blifvit urståndsatt att kunna gifva afdelningarne ringasto skydd. Vallarnes kanoner utgöras af några löjligt små tingestar från 1815; endast här och der ser man några större pjeser, och Stdan, som fullständigt beherrskas från Maasflodens sydliga strand, gjorde ej större nytta än en alldeles . obefästad stad skulle gjort; tvärtemot lade vallarne hinder i vägen för fransmännens rörelser. Kejsaren drog sig tillbaka till staden, men helt visst icke för att komma i säkerhet, utan endast för att undvika trängseln af de uttröttade soldaterna. Ett riktigt regn af preussiska och baierska granater störtade ned öfver staden och dess förfärade invånare, som ej fått tid att fly. De franska trupperna utanför fästningen hade kämpat oupphörligt sedan morgonen utan mat, och i staden fanns ingen möjlighet att få något att äta. De voro förbittrade och uppstudsiga, klandrade sina officerare, och hvarje granat som föll ökade deras raseri. En stor mission var förbehållen en af dessa granater; den föll i en fabrik eller ett magasin, der mycket brännbara ämnen förvarades, en väldig eldpelare steg upp