plosion af ett krutmagasin eller något dylikt. Någon sådan inträffade emellertid icke, och branden fortfor. Icke destö mindfe påskyndade verkan af denna granat Beslutet att öfverlemnafStdanloch allt, som der fanns, i segervinnarnes händer, då ett längre motstånd var omöjligt; och endast kunde leda till fullständig undergång. Kejsaren kunde icke motsätta! sig, hvad somhvaF och en insåg vara dundvikligt, och ej heller ingöts mod i dö tappra män, som bringats till förtviflan. Man begärde en hvit flägga, men någon sådan fanns ej. Man måste åtnöja sig med den Ela hvita lappen på en äf lancierernas lansar. General Lauriston steg upp på Bbröstvärnet och viftade med den, medan en trumpetare gaf signal, men i detiförfärliga larmet och hvimlet väckte hvårken flåggan eller trumpetstötarne uppmärksamhet; först när portarne efter flera försök, hvarvid officerare och soldater föllo: elle sårades, blefyo öppnade, började preussarne ana Hela omfånget af sin oerhörda seger. Elden stannade plötsligt, med undantag af ett och annat skott, och då längs efter de blöddränkta höjderna och dalarnö vissheten trängde ned genom den littande krutröken att fienden begärde pardon, höjde sig till Bimmelen från de tyska härskarorna ett omätligt, ett obeskriffigt jubel. Tusentals pickelhufvor, hjelmar och schakoter, tusentals sablar och bajonetter höjdes och blänkte i aftonsolen. Hvilken bitter tillökning i smärtan måtte dötta jubel icke varit för de sårade fransmän, som kände att de gjutit sitt blodfförgäfves, der det preussarne vid deräs sida, lemlästade och blödande, blandadö sina svaga stämmor med de dånande jubelröpen! En officer har Berättat för mig, att hän såg en jättelik tysk söldat, söm hade legåt i dödekamp med ena handen pressad mot sidan, springa upp vid ljudet af dessa segerrop, utbryta i ett kraftigt Churra!X, svinga handen öfver hufvadet, medan Blodet strömmade fram ur hans sår, och falla död ofYanpå en skjuten fiende. Kapitulationen. Den franske officer, som kom ut från Sedan för att underhandla med general Moltke, var general OReilly, anställd hos konung Wilhelm vid dennes besök i Compidgne. Han medförde ett egenhändigt bref från kejsaren till konungen af Preussen, skrifvet-med fast och säker hand: Mon Freire, — Nayant pu mourin ä la tete de mon armåe, je dipose mor epte au pied de Votre Majeste.X Detta bref lemnades genast till konungen, hvilken med grefve Bismarck, general Moltke och hela sin stab omkring sig från en höjd ofvanför Badelincourt blickade ned på kejsardömets undergång: Konungens svar var ertigt; men bestämdt. General Wimpffen underrättades om, att man fordrade obetindadt. öfverlemnande af hela styrkan, kanoner, hästar och materiel. Jag vet ej om officerarne redan från början voro undantagne från den allmänna kapitulationen, men ihvad fell som helst förklarade den franske generalen, att han Hellre ville dö än uäderteckna en: så vanärande kapitulation. Och härmed gick solen nedivester, lysande ännu för konungen på hans väg fill hufvudqvarteret i Vendresse under en oafbruten hyllning afalla trupperna på vägen söder om Maas. Kronprinsen af Preussen var föremål för em ingalunda mindre entusiastisk Hyllning, då han begaf sig till Chimery. Man visste öfverallt att kejsaren hade gifvit sig fången utan förbehåll och att fiendtliga armen höll på att kapitulera, eller som en tysk soldat uttryckte sig: Kajser Kaptirt, Armåe kapi: tulirt! Gatan i den lilla staden, der kronprinsen tagit nattqvarter, företedde en egendomli tnbliek: hon var besatt med soldater, ha bildade långa-led med tända ljus ihänderna, och så lugnt var det, att lågorna knappast rörde sig. Soldaterna kände sig nästan bedragtia på en förhoppning, då de sågo att kronprinsen ej mödförde kejsaren. Invånarne låtsade som om de delåde glädjen öfver kejsardömets störtande. De tände ljus i fönsterna, och min värd, en gammal afrikansk soldat från Ludvig Filipe tid, som säkert mången gång uppstämt: lefve kejsaren!4; bad mig nu att fålåna ett ljus till, som han kunde sätta i fönstret, ty, sade kan, cela sera plus digne. Det var: sent, när kronprinsen satte sig till middägsbördet, och för första gången uhder hela fälttåget föreslog han en skål: Sför koriungen och armen4. Den dracks i öhampaghne, också något ovanligt, men vinet var ett byte, som ett preussiskt dragoniregemente tagit från kejsärens bagage och sändt till krohprinsen. Under det tyskå armån var öfvertygad om, att freden ni var gifven, diskuterades denna fråga med något tvifvel af gästerna vid kronprinsens bord. Wimpffens dröjsmål med att underskrifva kapitulationen hade ej stor betydelsö; ty man vår säker på att en natts begrundande och åsynen af de åtgärder, som vidtagits för att hålla lemningarne af franska armån innestängda, skulle göra slut på all tveksamhet: De franska officerarne hadö ej gjort någon hemlighet af, att trupperna voro fullständigt demoraliserade. De fröktade till och med, att det skulle kunna skjutas på de preussare, som fingo i uppdrag attöfverlemna svaret på kejsarens bref; och en af dem yttrade, under det han begagnade ett fult epitet om sitt folk: Iis tirent sur nous, leurs officiers! (?) BefaällninFrafs de särskilda kårerna att