Dagens Nyheter – 1 september 1870, sida 1

VU — — Jo, min herre, genmälde Albert temligen förvånad öfver dessa minutiösa frågor. — Vid hvilken tid gick ni ut? — Klockan omkring 8. — ee ni med er ett paraply? — Ja. — Hvart begaf ni er? — Jag promenerade. — Ensam, utan mål, hela aftonen? — Ja, min herre. — Jaså. Nå, redogör då noga för er vandring. Hvilka gator passerade ni? — Ack, min herre, en sådan redogörelse kan jag omöjligen lemna. Jag var ute för att gå, för att taga motion, för att lätta den tyngd som sedan tre dagar hvilat öfver mitt sinne. Jag vet icke om ni till fullo tänkt er in i min belägenhet. Min tankeförmåga var förstörd. Jag lät slumpen leda mina steg; jag följde kajer, långa gator, gränder . . . — Detta låter mycket osannolikt, inföll domaren. Herr Daburon borde likväl veta att förklaringens sanning ingalunda var omöjlig. Hade han icke, äfven han, under en hel natt genomströfvat Paris utan mål? Hvad skulle han ha svarat, om man den följande morgonen frågat honom: 4Hvar har ni varit: — Jag vet icke. Och han skulle talat uppriktigt. Men nu hade han glömt detta äfventyr; i den mån förhöret fortgick, spändes hans intresse alltMODERSKÄRLEK. 46.