Dagens Nyheter – 30 augusti 1870, sida 1

303 — hed sitt ansigte öfvyof papperen, såsöm ville han dölja sin upprörda min. Om den långe protokollsföraren haft ögon, skulle han ej ha undgått att fästa sig vid det besynnerliga skådespelet af en domare, mera förlägen än den anklagade. Men han var blind, och för tillfället tänkte han blott på ett misstag i sina räkenskaper, hvarigenom han hotades att bli lidande på hela femton centimer. Albert inträdde med högburen pånna i domarens rum. Hans anletsdrag buro vittne om stor trötthet och lårgvarigt vakande; han var helt blek, men hans ögon lyste klart. De vanliga frågorna, med hvilka förhör af denna art alltid börja, gåfvo herr Daburon tid till att hemta sig. Lyckligtvis hade han under en ledig stund på morgonen uppgjort en plan, som han nu endast hade att följa. — Ni är icke okunnig, min herre, började han i en särdeles artig ton, att ni saknar all rätt till det namn ni bär? — Jag vet, min herre, svarade Albert, att jag är oäkta son till herr de Commarin, Jag vet vidare att min far icke skulle kunna erkänna mig, äfven om han ville det, emedan jag är född under hans äktenskap. — Hvilket intryck erfor ni, då detta förhållande meddelades er? — Jag skulle ljuga, min herre, om jag sade att jag icke kände en djup bedröfvelse.