— 014 — till herr Daburons embetsrum öppnades; och grefven visade sig på tröskeln, stel såsom ett af dessa gamla porträtter, som man är färdig att tro fastfrusna vid sina förgyllda ramar. Den g.mle ädlingen gjorde ett tecken med handen, och de tvenne domestiker, som varit honom behjelpliga att gå uppför de många trapporna, drogo sig tillbaka. XI. Det var grefve do Commarin eller kanske snarare hans skugga. Hufvudet, som han eljest bar så högt, var nedsjunket öfver bröstet, kroppen var hopfallen, ögonen hade förlorat sin eld, de vackra hämderna darrade. Hans toalett var i högsta grad oordnad, hvilket gjorde den hastiga förändring han undergått ännu märkbarare. På en enda natt hade han blifvit tjugu år äldre. s Starkt byggda gubbar likna dessa stora träd, hvilkas inre är förmultnadt, under det att ytan ännu förråder mycken lifskraft. De synas oomkullrunkeliga, i stånd till att trotsa stormen; och en enda vindstöt kastar dem till marken. Denne man, ännu i går så rak, så stolt, var förkrossad. Hans grefliga namns ära innebar hela hans styrka; nu kände han sig tillintetgjord. För honom hade allt på en gång slitits -sönder; alla hans stöd hade samtidigt brustit. Hans blick, utan värme och