Dagens Nyheter – 11 juli 1870, sida 1

transporteras på fångvagn, stundom tillsammans med straffångar till straffanstalt. Skulle någon tro, att detta sednare, det allmänna arbetet, skulle kunna fullgöras utan moralisk smitta till följd af sammanlefnad med utbildade brottslingar, så är detta ett misstag. Den, som polismyndigheten en gång funnit godt behandla såsom försvarslös, den är att anse såsom för hela lifvet förlorad. Då han uttjent arbetstiden och återkommer till hemorten, erhåller han nytt föreläggande att skaffa sig detta laga försvar, hvilket till sin rätta beskaffenhet svårligen kan bestämmas — och då sådant icke erhålles, försändes han ånyo med fångskjuts till arbetskåren, denna gång på förlängd tid af ända till fyra år. Så går det hvarf efter hvarf. Personer finnas, hvilka under hela 30 år, sedan brott af dem blifvit begånget, med korta mellanrum gång på gång kommit tillbaka till arbetskåren, utan att under tiden ha gjort sig skyldiga till någon förseelse. Vi hafva framför oss handlingar, som visa, att en person, som, utan att under femton år ha begått brott, efter uttjenad arbetstid vid kronoarbetskåren den 30 maj afsändes till hemorten, två dagar derefter, eller den 2 juni, af polismyndigheten förelades att skaffa sig laga försvar och, innan anståndstiden ännu var förlupen, den 8 samma månad återsändes till arbetskåren att der åter under fyra år hållas till arbete och på statens bekostnad underhållas. Kan detta stämma öfverens med begreppet om personlig frihet och med god hushållning med statens tillgångar? Vi fråga blott, men påstå ingalunda, att. myndigheterna förfarit olagligt; tvärtom äro vi fullt förvissade, att de uti författningens bokstaf, om ock icke i dess anda, haft fullt stöd för sina åtgärder. Hvad vi påstå är, att de stadganden, som till dylikt förfarande föranleda, äro föråldrade och icke förenliga med allmän lag och vår tids anspråk på humanitet eller med samhällets bästa. Det är onekligen ganska illa, då någon begår förbrytelser, men ej är det derför rimligt, att emedan så en gång skett och straffet är utståndet, personen derefter i hela sin lifstid skall såsom fridlös oupphörligt göras till tvångsarbetsfånge och af staten underhållas. Vi hafva sett en person, som för mer än 30 år sedan begick olofligt tillgrepp till värde af 3 rdr, och efter den tiden har samma person, med helt korta afbrott, hållits vid kronoarbetskåren, med en kostnad för staten af i medeltal 250 rdr årligen eller tillsammans 7,500 rdr. Det är icke i alla orter så förfares. Endast några vissa äro lyckliggjorda med myndigheter, som företrädesvis älska att af en sådan betydelsefull makt göra flitigare bruk. Denna ojemnhet gifver anledning till det antagande, att det icke så alldeles är behofvet som påkallar, utan fastmer polismännens olika uppfattning, som föranleder bruket af denna frihetsfiendtliga makt. Dessa reflektioner hafva framkallats af hvad som finnes anfördt i ett af fångvårdsstyrelsen nyligen till regeringen ingifvet memorial, rörande förändrade anordningar i afseende å kronoarbetskåren. Deri yttras, att hela anordningen med denna kår visat sig förfelad. Det oundvikliga sammanförandet af landets mest utbildade brottslingar med andra mer eller mindre förfallna personer har, säger fångvårdsstyrelsen, icke kun