Dagens Nyheter – 11 juli 1870, sida 1

och håret voro brända; man måste anse för ett stort underverk att elden icke fattat i kläderna. — Skurkar! mumlade sergeanten; hade de icke kunnat bestjäla den stackars qvinnan, utan att på samma gång mörda henne. — Men hur ha de då dödat henne? frågade poliskommissarien. Jag ser intet blod. — Jo, titta der mellan axlarne, kommissarie, återtog sergeanten. Två hugg, och de som förslå, på min ära! Jag håller tio mot sju att hon icke fick tid ens till att säga: uff! Han böjde sig ned öfver kroppen och vidrörde densamma. -— Åh! fortfor han, hon är alldeles kall. Jag tycker till och med att hon redan stelnat betydligt. Det måste vara minst trettiosex timmar sedan hon dog. Poliskommissarien skref ett summariskt protokoll, så godt sig göra lät med de resurser, som för tillfället stodo honom till buds. — Här är icke tid till att hålla tal, yttrade han till sergeanten, utan nu gäller det att finna brottslingarne. Må vi underrätta fredsdomaren och mären om saken, Vidare måste ett bud i största hast föra detta bref till Paris. Inom två timmar kan ransahkningsdomaren vara här. Jag skall, medan jag väntar, anställa en prövisorisk undersökning. — Är det jag, som skall fortskaffa brefvet? frågade sergeanten. — Nej. Skicka en af ert folk. Sjelf kan