Dagens Nyheter – 20 juni 1870, sida 1

Chunder Sen står i spetsen för den hinduiska föreningen Brahma Samadj, stiftad i ändamål att afskaffa den afgudadyrkan och den stora massa af vidskepelser, som vidlåda den brahminska religionen, och med ledning af de äldsta religiösa urkunderna återföra den till den renare ursprungliga formen af ett slags filosofisk teism, på samma gång dess medlemmar med stor ifver arbeta på genomförandet af tidsenliga politiska och sociala reformer, såsom afskaffandet af det gamla kastväsendet, höjandet af qvinnornas ställning och uppfostran, utplånande af fördomen mot enkors inträde i nytt gifte, men -motarbetande af de tidiga äktenskapen, som nu i så väsentlig grad motverka landets framsteg; mediett ord befordrande af europeiska samhällsbegrepp och seder, så vidt de äro egnade att betrygga Indiens lyckliga utveckling. Keshub Chunder Sen är helt ung, endast tjugofem år, men har det oaktadt, genom den höga bildning han förvärfvat och den mångsidiga verksamhet han ådagalagt i befordrandet af sitt fäderneslands bästa, tillvunnit sig ett högt anseende både i England och Indien. Vid sin ankomst till London helsades han välkommen af en talrik och lysande församling, innefattande representanter af alla religiösa bekännelser, framstående statsmän och lärde äfvensom en stor mängd damer af de bildade sambhällsklasserna, hvilka alla infunnit sig för att uttrycka sina sympatier för det reformsträfvande, som representerades af honom. Den förnämste talaren vid detta tillfälle var dr Stanley, domprost i Westminster. Vi meddela här nedan en resumå af denne talares anförande, emedan den storartade, sannt frisinnade uppfattning af kristendomen, hvarom detsamma bär vittne, är väl värd att begrundas af alla och främst af dem, som äro kyrkans tjenare och den kristna lärans förkunnare och uttolkare. Han började med det yttrande, att det intryck hans landsmän önskade framför allt bibringa Chunder Sen var, att det bland alla de religiösa splittringar, han skulle bevittna i England, ändå funnes en allmän fond af kristendom, till hvilken han med vördnad kunde blicka upp. Hvarje kyrka blir stor och ädel, endast i den mån den är i stånd att erkänna hvad som är stort och ädelt i andra kyrkor. Vi känna med oss sjelfva, fortsatte han, att vi komma grundläggaren af vår tro närmast i anden, i den mån vi blifva i stånd att återfinna hans spår i all mensklig förträfflighet, i hvad form och skapnad den må förete sig. Han citerade derefter några ord, som Englands nuvarande premierminister yttrat vid ett offentligt tillfälle: Det är framför allt vår pligt att undfly den villfarelsen att hylla en isoleringens kristendom. Den kristendom, som nu och framdeles skall kunna blomstra och genom sin makt öfver tankens innersta områden slutligen förmå att mäktigare än nu utöfva sin inflytelse på den stora massan af menniskor, måste vara uppfylld af ädel mensklig värma, känslig för hvarje mensklig instinkt och behof, erkännande hvarje mnaturlig förmågas rättmätiga anspråk och mäktig af att ansluta sig till och göra till sin egendom allt det goda, som finnes i menniskonaturen och som är egnadt att rikta och förstora vårt slägtes fädernearf.