Dagens Nyheter – 20 juni 1870, sida 1

af de förbigående vandrade han framåt, ty nöden och allraminst den nöd, som icke klagar, drager ingens blickar till sig. Naturen hade nyss brutit sitt fängsel, och svarta, öfvervintrade löf flöge likt olycksbådande kråkor upp i luften. Gatlyktorna sträckte sina armar så dunkla och hotande öfver trottoarerna, och öfver den gråa himmelen drogo mörka och regndigra skyar. Gubben tycktes dock, der han försjunken i tankar skred fram, icke märka något af allt detta. Han kom från kyrkan, der han nyss hört den berömde hofpredikanten Klein predika öfver texten: saliga äro de fridsamme, ty de skola kallas Guds barn. Det var ett herrligt föredrag som presten höll öfver den sköna texten, och mången kristen, som hörde den utmärkta tolkningen af detta bibelspråk, lät det tränga in och slå rot i sitt hjerta. Se, derför hade äfven en himmelsk frid nu sänkt sig öfver jordens arme son, öfver den gamle krigaren, som nu segrande utkämpat den sista striden med sitt bittra, hatfulla hjerta, i känslan hvaraf hans ädla, högresta gestalt krönt med hvita lockar, höjde sig vördnadsbjudande öfver folkmassan. Långt uppe på Söder, i en sådan der landtlig gränd, hvarest tuppen om morgnarne låter höra sitt kukeliku, bodde den gamle krigaren, Det lilla rum, som var hans, var lågt och dess enda. fönster samt väggar, fullt besatta med fågelburar, .Den gamle hade nemligen nu det