Dagens Nyheter – 9 juni 1870, sida 1

— Hennes älskare: — Nej . . . hennes son. Denne så väl underrättade obekantes närvaro tycktes förvirra och förskräcka Raoul långt mer än herr Fauvels hotelser, men han hade dock sinnesnrärvaro nog till att svara: — Det är sannt. Bankiren såg ut, som om han skulle förlora förståndet. Han stirrade omvexlande på herr Verdunt, på Raoul och på , sin hustru. Men plötsligt genomkorsade den idn hans hjerna, att man ville spela komedi med honom, och han utbrast: — Hvad ni säger, är omöjligt . . . bevisa det! — Ni skall nog få bevis, svarade herr Verdunt, men hör nu . -. -. Och med sin ovanliga talang att berätta: tecknade han nu i korta drag det drama, som han hade upptäckt. Nog var sanningen svår att höra för herr Fauvel, men hvad var väl det emot den misstanke, han hade hyst? Af den smärta, han hade känt, insåg han, att han ännu älskade sin hustru. Kunde han icke förlåta ett fel, som låg så långt tillbaka i tiden och som var försonadt genom ett helt lif, fullt af uppoffringar och kärlek? Herr Verdunt hade redan för flera minuter sedan slutat sin berättelse, och bankiren teg ännu. Under det hans goda hjerta rådde honomstill. förlåtelse och glömska, hviskade den