Dagens Nyheter – 13 maj 1870, sida 2

bad honom följa henne hem, emedan det var så dystert på vägen. -Härmed hade hon, enligt Hedelins uppfattning, icke menatannat än att man i trakten af gamla bron plägade råka ut för menniskor som bråkade eller slogos. Hedelin följde:henne. Hon såg ej upprörd ut. De promenerade Stora Kungsholmsgatan fram och tillbaka 3, 4, 5, 6, (han visste ej rätt hur många) gånger, till kl. 10, pratande om hvarjehanda. Hon chade två paraplyer; det ena det: från hantlanden Borgström tillmärfade, det andra röfvadt från den mördade. Hedeliu frågade henne om dem; hon -svarade att hon varit borta för att byta ut det ena, men fått behålla båda. Hon visade klockan. Hedelin anmärkte -att det var ett herr-ur; den fyndiga Josefina svarade att hon hade fått lof att byta ut det. Vid -ankomsten till deras port visade hon äfven -klädningstyget. Han mindes ej om hön sagt att hön köpt det eller fått det, Hän frågade henne ej angående åtkomsten äf dessa saker, ty hennes broder hade sagt honom att Hon Häde hågon förbindelse med en bättre herre på Karlberg. Både torsdagen och fredagen var hän tillsammans med henne, -Hon var städse vid ika godt lynne. Han hade aldrig haft anledning misstänka det hon förde ett lättsinnigt lefverne. En annan kusk, Andersson, hvilken några gånger träffat henne, hade ingen närmare upplysnivg att lemna. En ficka, Amalia Ekström, allvarsam och snygg, som bott tillsammans med Lovisa Eriksson, talade om det förut kända att Josefina svurit hos Lovisa på fisdagsaftonen. När hon skulle begifva sig derifrån sade hon utt Hon skulle gå och hermta någon eller heimta någonting . . en Ting och en klocka (rörelse hos rätten och åhörarne) från sin fästman. Ordf. Skulle hon hemta en ring och en klocka? . Amaka. Ja, ett bref eller ett paket eter någonting. a Ordf. Talade Josefina om en ring och en klocka? . Amalia. Ja, Hon visade dem på torsdagsmörgon, Ordf. Ja, men fu ska vi Hålla oss till tisdagen. Tala orm nå, hvad mente pi med ringen och klockan? Amalia. Jo, det var dem Hon hade med sig när hon kom på torsdagen, . Ordf. Men nu är det fråga om tisdagen, när hon skulle gå från Lövisa Eriksson. Hvad sade hon då? Amalia, Det har jag ju sagt. Ordf. Ni talade om en ring och en klocka. Sade Josefina att hön skulle hemta en rjög och en klocka hos sin fästman? Amalia. Ja, hon sade att hon skulle träffa någon eller hemta någonting . . . ett bref eller ett paket. Så fortgick det en stund utan resultat; men det var från början tydligt, att man icke hade för sig uppslaget tll en ny upptäckt, utan endast bristande redighet hos ett vittne. Skomakaren Sylvän, hös hvilken Josefina sagt sig ha köpt ett par kängor, kunde ej igenkänna henne. Han upplyste att hvarken då, eller på månader vid den tiden någon obekant vexlat en större sedel hos honom. Ett betyg hade blifvit införskaffadt angående Josefinas förhållande medan hon tjenat hos fru, Littorin. Det innehöll att hon haft ett bäftigt lynne, flera gånger varit ute sent, begagnat frun tillhöriga klädesplagg och en hatt, tillhörig fruns syster. Det uppgafs icke hveih som ånskaffat betyget; förmodligen hade det skett från åtalande sidan. Josefina bemötte intyget med sin egendomliga klarhet, bestämdhet, koncishet och språkrenhet. Hon yttrade sig ej angående det hättiga lynnet. Hon hade flera gånger varit ute, men icke utan erhållet lof att besöka föräldrarne; hon hade hemkommit vid sednare timma ån hönne blifvit tillsägdt i anseende till aftägser heten af föräldrarnes bostad (Horhsberg). Hon hade ej begagnat något annat frun tillhörigt plagg än en gammal kofta, och den hade hon fått emedan hon ej erhöll någon lön. Då hon under herrskapets bortovaro på resa haft lof att vara ute hos föräldrarne, med åliggande att fara in hvar eller hvaranhan dag för att se efter rummen, hade hon, för att under båtfärderna skydda sig mot dei brätfinände solen, tagit en uti en garderob liggande gammal svart hatt, satt band på den och burit den, utan. att veta huruvida den tillhörde frun eller någon annan. fn annat dag skall rätten höra Lovisa Eriksson, som nu nedkommit med bärn, och ånyo höra Aftalia Ekström, ängående ringen och klockån.