Dagens Nyheter – 13 maj 1870, sida 2

— Och du säger inte ett ord derom! ... Men jag har ju inte heller bjelf ätit middag. Jag har således hållit på att låta dig dö åf hinget första dagen . . . Ah, jag har gammalt Capvin. Han ringde; i ögofiblicket var helå huset på benen, och en half timme derefter sutto de båda bröderna vid ett yppigt bord och talade om förflutna tider: — Och Clamefan? frågade Gaston plötsligt. Louis dröjde ett ögonblick. Skulle han eder skulle Han icke säga sanningen: — Jag har sålt Clameran, sade han slutligen; Äfvön slottet? — Ja. — Jag förstår, muhilade Gaston, churu jag i ditt ställe . . . våra förfäder ha lefvat der, öch vår fader dog der . .; Men då han såg, ått hans bröder åntog cn bedröfvad uppsyn, sade han: — Bah! Det är i hjertut, som de verkliga minnena lefva och icke i gåmmil sten. Jag för min del vågade icke besöka Provence. Jag var rädd för, att det skulle smärtt mig alltför mycket att återse Clareran och Ia Verberie. Der har jag fillbrägt de enda lyckligx dagarna i mitt lif. Louis ansigte uppklarnade. Vissheten öm, att Gaston icke besökt Hemorten, börtjagade hans största: bekymmer.