Dagens Nyheter – 13 maj 1870, sida 2

— Ack! suckade han, hon har icke underrättat oss öm något. Eh vredens rodnad uppsteg på Gastons kinder. Hån kunde icke tillbakahålla en fiyktig tanke på, utt Valentine hHåde varit-glud ätt blifva af med honom. — Hon teg! utbrast han. . Hon har varit grym nog att låta er begråta rtoig som död och att låta min gamle far dö af sorg. Ju, hon hade en förskräcklig fasa för folks prat; hon har uppoffrat mig för att rädda sitt rykte. — Men du, afbröt Louis honom, hvarför har du inte skrifvit? — Jag skref så snart jag kunde, och Lafourcade underrättade mig om, att vår far var död, och att du lemnat trakten. — Jag lemnade Clameran emedan jag trodde att du var död. Gaston steg upp och gjorde några slåg i rummet, liksom ville han afskudda den sorgsenhet, som tyngde på honom. — Bah, mumlade han, hvarför skall man oroa sig för det förflutna? Alla minnen, antingen de äro goda eller ohyggliga, uppväga icke det minsta Kopp, och Gud vare lotvud, framtiden tillhör oss. Louis teg. Han var ännu icke nog säker på six sak för att riskare en fråga. — Men jäg är ju en riktig pratmakare, sade Gaston plötsligt, jag talar och talar, och du har måhända ännu icke ätit middag? Nejy på min ära jag det har