Dagens Nyheter – 28 april 1870, sida 1

detta, göra det förmodligen på den grund att den summa, som är i fråga attanslås redan är bestämd. Detta är också visserligen förhållandet, men hvad som deremot icke är bestämdt, det är beskaffenheten af det företag, till hvilket den beviljade summan skall användas,! och vi hafva hittills icke hört, att man velat bestrida riksdagen rättigheten att meddela föreskrifter om och fastställa vilkor med afseende å beskåffenheten af de företag, till hvilka beviljade anslag skola användas. Sådana föreskrifter och vilkor höra lika ovilkorligt till frågan om statsutgiften som sjelfva sifferbeloppet, och det vore i sanning föga bevändt med representationens anslagsbevillningsrätt, om så icke vore förhållandet. Det föreliggande fallet utgör det allra bästa vittnesbörd om hvarthän det skulle leda, om riksdagen icke egdö rättigheten att vid anslagssummörs beviljande fästa sådana vilkor och föreskrifter, genom hvilka riksdagen åt sig förbehölle rättigheten att begränsa ett företags kostnad och: omfattning. Lemnas icke den af andra kammaren beslutade föreskriften, utan saken öfverlemnas till regeringens godtfinnande, så har hon formel rätt att tillämpa samma byggnadssätt som på de hittills utförda stätsbanorna, och den af riksdagen beviljade millionen ärdå anslagen till ett företag, som är beräknadt att i sin helhet kosta närmare 122!2 millioner rdr. Fästes åter vid anslaget det af andra kammaren beslutade vilkor, måste anläggningen ovilkorligen blifva betydligt billigare. Huru mycket den blir billigare lärer ingen nu kunna på siffran bestämma, men vi antaga att kostnaden åtminstone icke bör öfverstiga två tredjedelar af hvad den dyrbarare anläggningen blifvit beräknad att kosta. Den skulle således uppgå till owkring 8 millioner rdr. Nåväl, skulle nu riksdagen icke vara berättigad att bestämma huruvida ett beviljadt anslag skall användas till ett företag på 12 millioner eller till ett företag på 8 millioner? Att riksdagen kan öfverlemna ett sådant afgörande till regeringen, bestrida vi intet ögonblick ; men då riksdagen vill taga afgörandet i sin egen hand, så lärer väl detta vara dess ovilkorliga rätt. Och om, såsom nu inträffat, kamrarne äro af olika åsigt om hvilketdera som i ett förekommande fall är lämpligast, så lärer frågan derom så intimt ech oskiljaktigt sammanhänga med statsutgiften, att hon måste bringas till afgörande i den ordning 65 3 r. o. föreskrifver. Man behöfver för öfrigt för att komma på det klara med sin uppfattning af hvad som i detta fall är formelt rätt, endast göra sig reda för i hvad ställning frågan hade befunnit sig, i fall öåda kamrarne hade fattat ett sådant beslut som det andra kammaren fattade. Hade beslutet då varit ett vid anslaget fästadt vilkor? Det skulle vara högst intressant att erfara om man djerfves bestrida detta från det håll, der man nu sätter i fråga att gemensam votering ej kan ega rum. Men om beslutet varit ett vilkor vid anslaget, då det varit af båda kamrärne fattadt, så innefattar det, då det blifvit fattadt af den ena kammaren, också ofelbart ett vilkor, som denne kammare för sin del ansett sig böra fästa sig vid anslaget. Och hittills har man icke velat förmena den kammare, som vid anslags beviljande fästat vilkor som icke blifvit af medkammaren uppställda, att få genom samfälld votering