Dagens Nyheter – 27 april 1870, sida 2

hvad det är som förorsakar dessa våldsamma revolutioner på solytan, veta vi icke. Den 1 juli förlidet år såg Zöllner i Leipzig en ptotuberans, som höjde sig mer än 8,000 svenska mil öfver solens yta. Den var stadd i en stark hvirflande rörelse, liknande den som uppstår i eldpelaren från en stor vådeld: På två eller tre sekunder fortplantade sig en sådan hvirfvelrörelse från protuberansens bas till dess spets. På mycket kort tid kunna protuberanserna förändra form och utseende; en fjerdedels timme är ofta nog för att göra dem nästan oigenkänneliga. Understundom afbrytes sambandet mellan protuberansens öfre del och solkanten; den öfre delen sväfvar då fritt utanför solskifvan, liknande moln i jordens atmosfer. Men solmolnet består af glödhet vätgas, under det att jordens moln utgöras af vatten vid låg värmegrad. Pater Secchi har med spektroskopet gjort en iakttagelse, hvilken, om den bekräftas, blir af mycket intresse. I närheten af flera solfläckar, i synnerhet af det större slaget, visade sig en mängd streck, hvilka tillkännagåfvo närvaron af vattenånga på dessa delar af solskifvan. På andra ställen af solytan kunde dessa streck icke förmärkas. Vid ett tillfälle iakttog han dock dylika linier öfver hela solskifvan; men vid närmare undersökning visade det sig, att ett tunnt cirrhus-moln hade kommit framför spektroskopet. Denna gång förorsakades så: ledes de nämnda linierna genom absorption i jordatmosferen. Janssen har i åtskilliga stjernor med gult eller rödaktigt sken äfvenledes trott sig Snna vattenånga. Dessa sednare iakt-. tagelser torde dock ännu tarfva bekräftelse. Under de begge sistförflutna åren har man äfven med framgång börjat använda spektral: analysen för bestämmande af fixstjernornag8 rörelse i verldsrymden. De redan gjorda försöken gifva säkert löfte derom, att stors och vigtiga sanningar på denna väg framdeles skolå kunna uppdagas. Teoretiska betraktelser; för hvilka här ej är stället att närmare redogöra, gifva vid handen, utt om ljuset från en lysande kropp undersökes med spektroskopet, så måste spektrallinierna något ändra sitt läge; om afståndet mellan den lysande kroppen och spektroskopet ökas eller minskas: Blir afståndet större, så flytta sig linierna mot spektrets röda ända; om afståndet deremot förminskas; så gå de åt motsatt håll. Storleken af spektralliniernas förflyttning i spektroskopet är beroende af den hastighet, hvarmed den lysande kroppen närmar sig till eller aflägsnar sig från detsamma; Ett dylikt fenomen. eger äfven rum vid ljudets fortplantande. Om man med stor hastighet närmar sig till ett musikaliskt instrument, som ger en uthållande ton af böestämd höjd, så höres tonen nögre; aflägsnar man sig deremot, så höres tonen för låg. Denna förutsägelse af teorien har man genom direkta försök på jernväg funnit bekräftad. Ljudet och ljuset förhålla sig således i detta; likasom i så många andra hänseenden, på samma sätt. Hvad nu bestämmandet af förändringatne i afståndet till en lysande kropp beträffar; så beror detta helt och hället af den noggrannhet, hvarmed förflyttningen af spektrallinierna kan uppmätas. På det att en sädan uppiniätning med tillräcklig noggranuhet skall konba ske, måste spektroskopet hafva en egen och för detta ändamål beräknad inrättning. Huggins sökte år 1868 att på detta sätt bestämma, huruvida stjernan Sirius hade någen egen rörelse eller icke. Han faun dervid, att denna himmelskropp aflägsnar sig från vår sol med en hastighet, som uppgår till nägot mer in 4 svenska mil i sekunden. I anseende till spektroskopets ofullkomliga inrättning anser dock Huggins, att denna bestämning icke kan göra anspråk på någon större noggrannhet. Vida fullkomligare är det spektroskop, som pröofessor Zöllner i Leipzig för dylika bestämbingar konstruerat. Dennes instrument har två systemer af glasprismor, sammansatta af. flintoch kronglas, så att eh af de genomgångna ljusstrålarne blir obruten. Dessa prismor ioläggas nu i spektroskopröret ofvanpå hvärändra på ett sådant sätt, att det ena systemet får sin brytande kant ät venster och det åndra åt höger. Man erhåller härigenom två spekra, liggande ofvanpå hvarandra och vän: da åt motsatt håll. Objektivglaset på den tub, genom hvilken dessa spektra observeras, är på samma sätt som på eu heliometer ituskuret så att strålarne från hvartdera spektret genomgå sin halfva deraf. Den eva af dessa halfvor kan förflyttas med mikrometerskruf, så väl utefter skärningslinien, som vinkelrätt deremot. På detta sätt blir det möjligt att bringa ett gifvet streck i det ena spektret i samma linie med motsvarande streck i det andra (Om vi nu antava att Köllners snok