Dagens Nyheter – 27 april 1870, sida 2

drunknat, och den gamle markisen har dött i dag på morgonen. Gud har dömt mellan oss; vi äro hämnade, . Dessa ord voro nådestöten för den unga flickan. Hon hade tagit alla sina krafter i anspråk för att hälla sig uppe, men nu sveko de henne, hon . tillslöt ögonen, sträckte armarne uppåt, liksom sökte hon ett stöd och föll mot en konsol, som tillfogade henne ett djupt hål i pannan. Grefvinnan såg sin dotter falla; utan att känna någon rörelse. Det var hennes fåfänga som var sårad; moderskärleken hade ännu icke yttrat sig hos henne. Hat och vrede uppfyllde hennes hjerta till den grad, att de icke lemnade rum för ädlare känslor. Då hon såg, att Valentine blef liggande, utan att röra sig, ringde hon och sade till de tjenare, som störtade in: — Bär fröken upp på sitt rum, stäng till dörren och lemna mig nyckeln. Det var hennes afsigt att inspärra Valentine för en längre tid och hindra henne från utt gå ut. Hon hyste stor fruktan för förtal och kände den makt, som detta har på landet, der en tilldragelse ger ämne för samtal i flera månader. Hon visste dessutom, att man är oförsonligare på landet än i städerna. Den olyckliga, unga flicka, som faller, måste antingen rymma landet eller tömma förödmjukelsens bittfa kalk till botten: Hvar och en räknar sig der till heder att kasta första stenen.