Dagens Nyheter – 27 april 1870, sida 2

oaktadt alla dessa framsteg skall det inskränkta menniskoförnuftet endast kunna förvärfva sig en matt och ofullkomlig bild af den gtödomliga vishet, som är nedlagd i näturen. Dess innerstå väsende skall för oss alltid blifva en tillsläten bok, som med större värmä talar till Vår religiösa känsla, än den manar till en fruktlös vetenskaplig forskning. I förra seklet lefde i Göteborg en lektor vid namn Birger Wassenius. Hans minne har gått till efterverlden, emedan han under sitt trägna arbete lyckades göra en vetenskaplig upptäckt af värde. Vid den totala solförmörkelse, som inträffade den 2 maj 1733, observerade Wassenius i kanten af den förmörkade solskifvan rödaktiga upphöjningar af ett egendomligt utseende, hvaraf intet spår kunde förrhärkas, då solen var oförmörkad. Dessa märkvärdiga utsprång, eller så kallade protuberanser, hafva varit observerade vid de totala solförmörkelser; som efter denna tid inträffat, och man har uppställt flera olika förslagsmehHingar öfver deras verkliga natur. Man var, att börja med, osäker på om de tillhörde solen eller inånen; observåtionerna vid de sednare förmörkelserna hafva dock tydligen bevisat, att de äro solens tillhörighet. Ena märkvärdig omständighet är den, att dessa protuberanser äro underkastade beständiga förändringar, hvilka stundom försiggå så hastigt, att de under den korta tiden för en total förmörkelse tydligen förändra sitt utseende, Man hår en och ånnan gång sett dem i for åf löså tappar, liknande moln, sväfvå utätför den förmörkade solkanten och utan synbart sammånhang ined den sednare. Den 13 augusti 1868 inträffade en solförmörkelse, hvilken i Ostindien var total. Flere veten: skapsmän från Europå restö dit för att an: ställa iäkttagelsör, och bländ desss befann sig en fransmän vid namn Janssen. Denne sed: nåro lyckades det att med spektroskopets till: hjelp utforska de gåtlika protuberansernai verkliga natur: : Oin man med spektroskopet betraktar ett lysande : förerhål, så ser man det utstrålande ljuset sönderdeladt i sing särskilda ljussorter: Är det lysande föremålet en gasmassa, som blifvit försatt i glödande tillstånd, så får man se ett större eller mindre antal lysande linier eller streck; utbredda efter hvårandra. Desså liniers antal, läge och utseende äro olika för olika gasarter, och det är härpå som de olika gasarternå kunna skiljas från hvarandra. Om bakom den glödande gasmassan finnes en fast eller flytande kropp, som äfvenledes befinner sig i ett glödande tillstånd och hvars ljug på samma gång som gasens genomgår spektroskopet; så blifva de nämnda lysande linierna förvandlade till mörka, men med bibehållande af sina ursprungliga lägen. Kn fast eller flytande kropp, som är i glödande tillstånd, utsänder deremot ljus, som icke gifver upphof till några linier, hvarken lysande eller mörka, om det ensamt genomgår spektroskopet. Då nu Janssen riktade spektroskopet på en ittanför den förmörkade solskifvan synlig protuberans, så visade ibstrumentet från hvar andra skilda; lysande linier, gifvande härigenom tillkänna, att den. undersökta protuberansen bestod af en glödande gasmassa. Vid närmare granskning befunnos dessa linier tillhöra vätgasen, och härmed var sålunda ådagalagdt, att protuberanserna utgöras till största delen af glödande vätgas, som uppkastas från solens yta. Då Janssen betraktade protuberansens utseende i spektroskopet, fattade han genast möjligheten, att genom ett ändamålsenligt användande af detta instrument göra protuberanserna synbara, äfven då ingen totalförmörkelse eger rum, och denna förutsägelse fann han den följande dagen genom direkta observationer bekräftad, Samtidigt härmed och utan att känna Janssens, i Ostindien gjorda iakttagelser, lyckades det för Lockyer i England att på Spektroskopisk väg göra protuberanserna synbara vid hvilket tillfälle som helst, då luften är klar och solen är öfver horisonten. Man kan således numera observera dessa fenomen, utan att -behöfva invänta en total solförmörkelse. Sedan det hunnit blifva bekant, hafva spektroskopiska undersökningar af detta slig blifvit änställda af flera olika personer och resultaten deraf i tryck meddelade. Enligt dessa iakttagelser är hela solytan betäckt af ett i förhållande till solens storlek föga tjockt lager af vätgas. Detta vätgaslager, som fått namn af kromsfer, ligger omedelbart på den starkt lysande och värmestrålande fotosferen. Understundom ser man delar af den underliggande fotosferen uppkastas öfver kromosferens undre gräns. Vätgasen blir dervid uppblandad med andra ämnen. De meranämnda protuberansernå bildas genom uppkastning af äg rs Jao AS AA na